onsdag 1 april

Advokaten Agneta: Om juridiska begrepp på bokstaven D

Artikel. Vad är dispositionsprincipen?
Precis som det finns regler för hur en fotbollsmatch ska spelas, finns det regler om hur en rättegång vid våra domstolar ska genomföras. Reglerna om hur rättegången ska genomföras kallas för processregler vilka domaren, parter och andra ska följa. Till exempel är det förbjudet att fota i svenska domstolar.
Dispositionsprincipen innebär att det är parterna i en dispositiv tvistemålsprocess som bestämmer, disponerar, över vad domstolen ska döma och på vilket material. Dispositionsprincipen i 17 kap. 3 § rättegångsbalken anger att domstolen inte får döma över annat eller mer än vad parterna i målet har yrkat, det vill säga vad part begär att domstolen ska döma.
Om till exempel K yrkar att domstolen ska döma att S ska betala 100 000 kronor för en bil som S köpt av K, kan domstolen inte döma S att betala 200 000 kronor, det vill säga mer än yrkandet. Däremot är det normalt möjligt för domstolen att döma att K ska betala mindre än 100 000 kronor, till exempel om K bevisar att det fanns fel i bilen vid köpet. Dessutom måste part åberopa de faktiska omständigheter som ska ligga till grund för yrkandet om betalning.
Sammanfattningsvis innebär dispositionsprincipen att det är parterna som formar processramen i form av yrkanden och grunder för domstolens bedömning i både rättsfrågor och bevisfrågor. Dispositionsprincipen gör det möjligt för parterna att i viss mån bedöma processens storlek, bevissvårigheter och kostnaderna för tvisten.