Ros från många och så lite ris från Ulf Parde (M)
Krönika. Att det blev krönikepingis mellan oss två var egentligen en slump – och definitivt ett utslag av lite lättja. För när man ska skriva en krönika kan halva tiden lätt gå åt till att välja ett ämne som känns kul och enkelt att skriva om. Men det visar sig ofta att man aldrig riktigt vet ändå, vilket ämne som tar en hela vägen i mål, och vilka som bara är enkla inledningsvis. Det är litegrann som en patiens – man vet aldrig förrän mot slutet om den går ut eller inte.
Därför började vi bolla ämnen till varandra, eftersom vi inte riktigt behövde ta ansvar för ämnena då. Först därefter insåg vi att det här skapade engagemang hos läsarna – att de visste samtidigt som oss ungefär vad nästa krönika förväntades handla om.
Då blev det tydligt att folk faktiskt läste, vilket var kul såklart, men också lite stressande. Insikten att många såg fram emot onsdagsmornarna, just därför att Bil & Bostad låg i brevlådan. Det fick mig att anstränga mig lite extra, kanske inte varje vecka – men i alla fall varannan.
Bara för några veckor sen sprang jag på Anders E Johansson, idag marknadschef på Polarbröd, vid frukosten på Kust-hotellet i Piteå, och han kostade på sig en omväg förbi ägg och bacon-avdelningen för att tacka för läsningen.
Det där har nog hänt några hundra gånger i alla fall, under åren, att folk velat tacka för krönikorna eller bara berätta att de är trogna läsare – och jag har med tiden blivit bättre på att ta emot det där berömmet. Nu säger jag bara:
”Tack, vad kul att höra. Vad glad jag blir.”
KISS, som man brukar säga: Keep It Simple Stupid.
I början hände det ibland att folk blandade ihop mig med vår förre och förste tecknare, Niklas Eriksson – vilket på flera sätt är förståeligt. Vi har båda mörkt hår och löparkropp, och delar dessutom förnamn vilket adderade till förvirringen – men på den tiden fick jag ofta beröm för teckningarna också, vilket ju inte var min förtjänst.
Nuvarande Maria Wall är ju en betydligt skickligare tecknare än föregångaren Eriksson, där han väger upp oförmågan att kunna rita händer med att vara en av de roligaste kreatörer jag vet. Maria har också blivit väldigt duktig på att teckna mig och Benny, vilket är kul – även om jag är lite upprörd över att tecknade Nicke och tecknade Benny snart verkar vara i årsbarn. Hon håller inte igen när det kommer till rynkor, Maria, tyvärr. Jag förstår egentligen inte varför ärlighet skulle vara längst i det här fallet? Det måste ju snarare vara mycket mer tidskrävande att rita rynkigt jämfört med slätt.
Men vi har ju åldrats nästan tjugo år under den här tiden, vilket är svårt att greppa, kanske vill Maria bara sätta fingret på det – att tiden går, och dessutom ganska snabbt.
Vass kritik har vi ju fått då och då, och mest frekvent från Ulf Parde (M), som inte håller igen i mejlen när han varit missnöjd med nånting i texterna.
Eller den mycket allmänbildade Nydala-Björn (som jag måste kalla honom i brist på ett mer fullständigt dopnamn) som brukade stoppa oss på stan förr om åren och bjuda på en kunskapsdusch. Jag minns en gång när han berättade för mig att uttrycket ”att ta det säkra före det osäkra” aldrig egentligen existerat i den form som det används idag, utan att det är en missuppfattning bara – och att originalet ska vara ”att (råka) ta det säkra för det osäkra” – vilket om jag förstår rätt ger den motsatta betydelsen. Väl?
Jag hade också coachning under en tid från en anonym farbror, som skrev fysiska brev till mig där han med snirklig skrivstil försökte förklara för mig att jag återkommande använde semikolon på ett felaktigt sätt; men jag förstod nog aldrig riktigt vad jag gjorde galet, trots den varma pedagogiken.
Men vanligare då, än att folk påpekar HUR vi borde skriva, är väl VAD vi borde skriva om.
Det är nästan en tjänst som saknas i all dagspress – en krönikör eller reporter som skriver exakt om de ämnen prenumeranterna önskar.
Tillämpad journalistik liksom. Låter inte det både rimligt och modernt?
Benny: Nästa vecka är B&B-dagen den sjuttonde maj vilket ju är Norges nationaldag med stort firande. Vad har vi för firanden att jämföra med och hur står sig vår midsommarafton (?) i konkurrensen med andra länders festligheter? Cinco de Mayo i Spanien, St Patrick’s dag i Irland och så vidare. Topplista tack.
NICKLAS BERGLUND
