Jag förlåter och vänder andra kinden till

Krönika. Enda tillfället egentligen när jag tappar behärskningen är när jag kikar på innebandymatcher där mina döttrar spelar. Det är nånting så genuint frustrerande med innebandyregler och därmed också innebandydomare att jag sällan lyckas behålla lugnet. Det känns ofta som att jag inte ens vill hålla mig lugn.

I mitt senaste utspel frisyr-shamade jag en av domarna på en Dalen-match, en yngling på typ 30 år, för att han fortfarande bar en så kallad man-bun. Lite off-topic kan tyckas, men jag antar att jag ville påpeka att den här domaren verkar ha en vana av att fatta dåliga beslut.
Nu kanske ni tror att jag är av åsikten att domare oftast är en besvikelse, men det är i själva verket vetenskapliga fakta. En gigantisk universitetsstudie i USA baserad på data från över 100 000 basketmatcher har slagit fast detta; domare favoriserar starkt stjärnor och hemmalag, och de missgynnar etniska minoriteter, i den ordningen.
Domare är alltså inte jättebra på det de gör, men framförallt är de inte lika bra som de tror att de är, och den diskrepansen kan ju få den mest fridfulle åskådaren att balla ur.
Domare har sån hybris att de tror sig vara jämförbara med spelarna, statusmässigt. På annat sätt kan jag inte förklara varför de försöker vara så bundis med storstjärnorna att de till och med tar initiativ till high-fives innan matcherna.
Orättvisor gör mig också tokig, särskilt när de drabbar mig.
Och visst känns det som att orättvisorna ökar här i världen. Till att börja med de faktiska orättvisorna, fördelningen av resurser, den har ju helt spårat ur, men även de inbillade orättvisorna ökar lavinartat, märkligt nog i de rikaste delarna av världen.
De senare korrelerar ganska exakt i tid med hur mycket större insyn vi fått i andra människors tillvaro de senaste femton åren. Och även om vi innerst inne vet att folk bara lägger ut bilder från den lyxigaste promillen av sina liv räcker det för att vi ska uppleva våra som lite torftigare, och att vi nog förtjänat en bättre och större del av kakan själv.
Vi känner oss snuvade, och det finns ingenting som retar upp människan så mycket som känslan av att ha blivit berövade någonting. Evolutionärt är det fenomenet bevisat, ända tillbaka till apstadiet.
Tyvärr har vi samtidigt fått kraftfulla verktyg för att blint slå tillbaka, och ventilera vår irritation. Mot något eller någon, men i de flesta fall några. Trots att det inte gör våra liv ett dyft bättre.
Om du känner att du har såna här tendenser bör du genast tänka efter några gånger, du ansluter dig nämligen annars till ett ganska sorgligt gäng missunnsamma människor som återkommande hamnat på fel sida av historien.
Om hämndporr är att lägga ut förnedrande erotiska klipp på sitt ex så finns det idag nån sorts hämndpolitik – ett helt hämndpolitiskt block faktiskt, som främst lovar sina väljare att försämra för andra.
Ideologin och logiken verkar vara att om vi inte kan få det bättre snart, så ska i alla fall nån annan få det jäkligt mycket sämre innan dess, så att vi relativt sett förbättrar vår position.
Men ingen vill väl egentligen vara en sån ogin typ, så vad kan man då göra i praktiken? Jo, det direkt motsatta.
Därför jobbar jag nu aktivt med att vända andra kinden till, och jag lyckas bra i skidspåret till exempel, där jag förlåter de som promenerar där, ty de veta icke vad de gör. Och jag är rena buddhisten i trafiken nuförtiden, och sänder bara kärlek och ljus till de osympatiska motorheads som tränger sig in framför mig.
Målet med min andliga examen får väl bli att även kunna kika på innebandy med vilopuls och enbart fromma tankar.
Dit har jag en bra bit – men jag jobbar på det.

Benny: Nu är vi väl framme i den femte årstiden, som vårvintern kallas. Men finns det bara fem årstider verkligen? Har inte du några till att beskriva och berätta om?

NICKLAS BERGLUND