En enda gång var jag ”bäst på plan”
Krönika. Min krönikekompis Nicklas var bra i pingis och fick bucklor och utmärkelser, åtminstone regionalt. Visst spelade även jag pingis, hade en racket från Hasse Alsén och trestjärniga bollar från Schildkröt, men pingis för mig blev aldrig mer än en hobby.
Har jag några idrottsliga meriter? Nej, men jag har varit i närheten av några som fick det. Håll till godo!
”Knirr knarr i kallsnön”
Minns ni hur det var när vi var barn? Det sa knirr knarr i kallsnön när vi gick med skridskorna och skydden på till utomhusrinken eller den uppspolade isplätten. Vi var sex år, Börje Salming och jag när vi gick samma kvällar under Kirunas stjärnklara himmel eller sprakande norrsken. Han till Matojärvis isbana, jag till isplätten vi spolat upp på Ringvägen nån kilometer därifrån. Vi träffade aldrig varann, men det blev Börje som fick allt stjärnstoft från nån lycklig stjärna för han blev den största talangen i Kiruna AIF:s historia.
En märklig samhörighet: Vår närmaste granne i hyreshuset på Ringvägen hette Kurt Asp. Det var han som fostrade Börje både i handboll och hockey som lagledare i AIF. Vi var goda grannar och ibland var vi in till familjen Asp och fikade. De hade prisskåp och grejer, diplom och sånt. Trevligt folk!
Bäst på plan var ...
Farsan Lars var forward i HIF:s hockeylag och han spelade fotboll med Gunnar Nordahl i några uppvisningsmatcher. I sammanhanget vill jag nämna legendariske farbror Ragnar Thornberg. Han var egentligen skidåkare men han tränade även Gunnar. När jag som barn hälsade på hos morfars på Ågern i Hörnefors kunde han komma till lekparken och visa sina konster i de romerska ringarna. Han gav mig träningsråd i dessa så med tiden blev jag armstark och bra på att gå på händer. Han lärde mig även skjuta skott som Gunnar Nordahl. Spänn foten, panga på, yttersida! Då blir det en nordahlskruv.
Lyckades göra en sån i en match i ett pojklag i Kramfors. Jag och Anders Grönhagen spelade på topp. Pang! Nästa dag var jag omnämnd i en notis på Nya Norrlands sportsida: ”Bäst på plan var Benny Karlsson och Anders Grönhagen”. Anders fortsatte sedan att spela för Kramfors-alliansen och gick vidare till Gif Sundsvall och Djurgården. Jag nöjde mig med att bli ”bäst på plan” i en notis i Nya Norrland. Min största merit?
Not even close to cigar
Under gymnasietiden i Övik var det hopplöst att få spela med skollaget i hockey. Där fanns redan juniorerna från Järved, Modo eller Svedjeholmen. Jag tror de aldrig förlorade en match. Största stjärnan i laget var Anders Hedberg som spelade för Svedjeholmen. Precis som Salming skrev även han svensk hockeyhistoria. Modo, Djurgården, Winnipeg Jets och New York Rangers där han gjorde 397 poäng på 465 matcher. Det enda gemensamt jag hade med Hedberg var mina utsvängda brallor. Såna som han och Lill-Pröjsarn hade när de spatserade omkring i New York.
Jag blev ingen idrottsman att tala om. Men jag har tränat av ren lust. När jag var uppe i Tärna och skulle göra ett journalistjobb med Ingemar Stenmark såg jag att han hade byggt en höjdhoppsställning bakom huset. Jo, jag byggde såna jag med där jag tränade och slog mig i sandgropen. Blev jag duktig i slalom? Ja hyfsat på hyrda skidor från Iksu. Vi var i Åre en gång där jag kastade mig utför backen. Tog fel avfart och hamnade i puckelpisten och överlevde. Räknas det som en idrottslig merit?
Ja du Nicklas. Jag brukar tipsa om bagaren Morgan Höglund som driver Stenmans i Vilhelmina. Perfekt för ett fikastopp för er som ska till fjällen. Har du fler såna förslag?
BENNY KARLSSON
