tisdag 7 februari
Bilar från A till Ö: Dos-à-Dos – sikt både framåt och bakåt
Foto: Mercedes-Benz

Bilar från A till Ö: Dos-à-Dos – sikt både framåt och bakåt

4 januari, 2023

Artikel. Ögonkontakt är bra, men i trafiken är det nog ingen nackdel om det i stället är bilåkarnas bakre delar som möter varandra.

Tysken Carl Benz beviljades 1886 det första patentet på en förbränningsmotordriven vagn. Fordonet kom därför att kallas Patent-Motorwagen (tyskans Wagen betyder ”vagn”). Patentvagnen hade två hjul bak och ett hjul fram. Styrningen bestod i att framhjulet vreds åt sidorna med hjälp av en rorkultliknande anordning. Fler trehjulingar följde innan den första fyrhjuliga Benz-bilen kom 1893. Dubbla framhjul krävde en mer avancerad styrmekanism. Det framhjul som tar det inre spåret i svängen bör kunna vridas mer än det yttre. De båda hjulen bör nämligen ha samma punkt som centrum i sina respektive vändcirklar.
Den fyrhjuliga bilen kom att kallas Viktoria efter latinets victoria, som betyder ”seger”. I boken Fenomén Mercedes-Benz & Cechy, Morava a Slezsko skriver Ladislav Samohýl och Zdenek Vacek att benämningen ”var ett uttryck för uppfinnarens glädje över att äntligen ha löst det besvärliga problemet med dubbla styrande och fjädrande framhjul” (s. 71). Det bör dock tilläggas att även om Benz brukar betraktas som bilens upphovsperson var styrmekanismen inte hans uppfinning – principen hade beskrivits mer än sjuttio år tidigare av en annan tysk uppfinnare.

Ansikte mot ansikte
Bryderiet med behovet av en ny sorts styrning illustrerar att vagnarnas grundläggande konstruktion inte ändrades över en natt bara för att man bytte från ”naturliga” till konstgjorda hästkrafter. Förändringarna av chassi och utseende kom gradvis när fordonens fart ökade, vilket ställde högre krav på säkerhet och manövrerbarhet.
Ett annat exempel på denna utveckling är passagerarnas placering i fordonen. De hästdragna vagnar som var avsedda för personbefordran (eller åtminstone de vagnar som var avsedda för befordran av välbärgade personer) kördes ofta av en kusk som satt längst fram. Passagerarna kunde då sitta i stort sett hur de ville. I större täckta vagnar förekom ofta att passagerarna satt vända mot varandra på två rader säten, så att de som satt längst fram hade ryggarna i färdriktningen. Även när hästar och kuskar hade rationaliserats bort förekom denna passagerarplacering.
I de första Benz-bilarna, som ju var små trehjulingar, kunde högst två vuxna färdas. Vagnen Viktoria var dock större och hade plats för fler. Den kunde köpas med två sätesrader, vända mot varandra. En av platserna i det ”rättvända” sätet var förstås avsedd för föraren, som ju måste kunna se i färdriktningen. Man kan ana att om en familj var ute och åkte så var det barnen som fick sitta på den bakåtvända sätesraden, bland annat för att de med sin mindre utsträckning i mindre utsträckning skymde sikten för föraren. Passagerarplaceringen, med två rader resenärer, som gjorde att resenärerna kunde sitta ansikte mot ansikte, kallades vis-à-vis (franska för ”gentemot”), vilket ledde till att sådana versioner av vagnen Viktoria fick benämningen Vis-à-Vis.

Hade inte ryggen fri
Det var säkert trevligt att kunna se ansiktet på alla sina medpassagerare. Men man kan också ana att det var en distraktion för föraren att ha folk framför sig när hen förväntades ha sin uppmärksamhet riktad mot trafiken. Detta problem löstes några år senare, när Benz började bygga en ny sorts kaross. Den bakvända sätesraden flyttades från framför föraren till bakom denne.
För den som är van vid moderna bilars utseende kan det verka underligt att bilbyggaren inte samtidigt passade på att vända det bakre sätet så att alla resande fick sitta framåtvända, men karosskonstruktionen berodde nog framför allt på att man ville spara utrymme. När man flyttade den bakvända sätesraden kom båda sätesraderna att befinna sig ovanpå motorn och det var då mest praktiskt att låta de bakre passagerarnas ben hamna bakom motorutrymmet i stället för att göra passagerarutrymmet längre eller högre. En annan fördel var förstås att baksätespassagerarna kunde hjälpa till med att hålla uppsikt bakåt. Passagerarplaceringen där de resande hade ryggarna i stället för ansiktena mot varandra kallades med ett franskt uttryck dos-à-dos (”rygg mot rygg”) och de Benz-bilar som hade denna sorts kaross kom därför att kallas Dos-à-Dos.

FREDRIK ANDERSSON

Läs mer