lördag 3 december
Sara ser skönheten i de förfallna miljöerna
Foto: Sara Starkström

Sara ser skönheten i de förfallna miljöerna

2 november, 2022

Artikel. Hon kallar sig urbexare och älskar att leta upp och utforska gamla övergivna och förfallna platser. Nu har Sara Starkström samlat sina bilder i boken Bortglömda platser.
– Vi dokumenterar för att föreviga det som snart går förlorat, säger Sara Starkström.

Urban exploration innebär att man letar efter och utforskar övergivna platser. Intresset för ”urban utforskning” har vuxit under senare år och idag finns en livaktig gemenskap där ”urbexare” delar med sig av bilder och erfarenheter.
För Sara Starkström väcktes intresset för övergivna och bortglömda platser redan som nioåring, men det var under coronapandemin hon började dela med sig av sina upptäckter och foton. Nu har hon samlat sina bilder i boken Bortglömda platser. I boken skriver Sara också om olika typer av urbexare. Många har ett särskilt intresse för en viss typ av platser eller byggnader – vissa gillar underjordiska tunnlar, andra ödehus eller höga byggnader, och så vidare. Sara gillar platser där naturen och grönskan återerövrat sin plats, vilket faller under kategorin rurbex (kort för rural urban exploration), men hon gillar också gamla övergivna bilar.
De flesta av bilderna i boken är tagna i Sverige, men exakt var förblir en hemlighet. Sara pratar mycket om urbexarnas hederskodex. Denna inofficiella uppförandekod innebär bland annat att man inte avslöjar var platserna ligger, så att de kan förbli hemliga, men också att man frågor markägare eller lämplig person om lov innan man besöker en plats, och att man inte lämnar några spår efter sig – man lämnar platsen som den var när man fann den.

Vad är det som tilltalar dig med urban exploration? Vad är du mest intresserad av att se och upptäcka?
– Jag tycker om saker under jorden, men även det som återintagits eller blivit övervuxet av naturen. Gruvor, kulvertar, tågtunnlar och labyrinter samt alla platser där jag kan gå vilse tycker jag om. I dessa tunnlar är det ofta mörkt och helt annan akustik, i en tågtunnel ekar det ju men nere i ”katakomberna” i Paris – egentligen är det ju gamla kalkstensgruvor – äts ljudet i stället upp av de porösa väggarna och om en person går runt ett hörn hör du dem inte längre. Inom communityt skulle det jag gör nog beskrivas som rurbex då jag gillar förfall och äldre byggnader, ofta på landsbygden, och mitt intresse för tunnlar tunnel hacking, draining eller caving. Jag gillar även storslagna byggnader, slott och sjukhus samt gigantiska maskiner och bortglömda nöjesparker.

Hur går det till när du hittar eller väljer en övergiven plats? Har du någon gång hittat plats av en slump?
– Hälften av intresset handlar om att leta reda på platserna. Jag ägnar timmar på Google maps och att läsa tidningsartiklar eller liknande på nätet. Ibland ser jag en bild på en plats, ser på naturen runt omkring och söker på satellitbilder tills jag hittar den på kartan. Sedan letar jag reda på ägaren och frågar dem om jag får komma på besök. Ibland blir jag tipsad av någon om en plats. Om jag reser tåg eller bil sätter jag flaggor på kartan om jag åker förbi något intressant. Jag har oftast en plan och har dammsugit satellitkartan innan jag besöker ett område, därför är det sällan en slump att jag hittar något, men ofta finns det fler byggnader eller andra intressanta saker i närheten när jag väl kommer dit.

Hur vanligt är det med övergivna platser i städer och tätorter?
– Det finns platser i centrala delar av städer och samhällen men fler på landsbygden förstås. Om du verkligen letar kan du bli förvånad hur mycket det faktiskt finns, även i städer där marken är åtråvärd. Jag rör mig dock oftast på landsbygden eller i mindre samhällen.

Är det viktigt att fota eller dokumentera en plats man besöker?
– Ja, fotograferingen är viktig för många urbexare. Det som jag kallar den gamla skolan av urbexare tog främst foton för att dokumentera. Det gjorde jag också i början: jag ville spara det jag upptäckt, inte missa någonting och ha bilderna att titta på själv efteråt. Enligt den gamla skolan ska man inte dela bilderna publikt. Det har att göra med vår hederskod: platserna är hemliga, vi vill skydda dem och det ligger många timmar av research bakom varje utflykt.
– Under pandemin upptäckte jag det globala communityt av urbexare på internet. Jag började då ta foton som visar det vackra med platserna, och delade bilderna med mina vänner över Instagram. Jag skriver dock aldrig platsernas namn eller har med vägskyltar eller annat som kan avslöja adressen. De flesta urbexare har ett stort intresse för historia och fotografi samt är väldigt bra på research. Eftersom vi, enligt hederskoden, inte får förändra något på platsen har fotografierna blivit våra troféer. Dessutom förändras varje plats utefter årstiderna, förfaller ännu mer eller blir renoverade. Vi dokumenterar för att föreviga det som snart går förlorat.

Är det något ställe du är särskilt nöjd över att ha hittat eller som betyder något särskilt för dig?
– Många av platserna ligger mig väldigt varmt om hjärtat men min första utforskning som jag gjorde då jag var nio år gammal kommer jag aldrig att glömma. Det var en gammal bondgård som jag hittade och döpte till Pärongården. Jag och mina vänner gick omkring där, åt päron från de övervuxna träden, läste gamla tidningar och funderade på vilka människor och djur som levt där, hur byggnaderna såg ut och vad som hände sedan. Jag sparade min veckopeng i ett år för jag tänkte att jag skulle köpa Pärongården, men jag tror inte det räckt med de få hundralapparna jag fick ihop.

Förutom din och andras böcker finns det numera också tv-program om bortglömda och övergivna platser. Hur skulle du säga att intresset för urban exploration förändrats under senare år?
– Jag tror alltid att vi människor varit intresserade av dessa platser, mitt eget intresse började ju redan vid nioårsåldern och det tror jag inte är ovanligt. Visst har nog tv-programmen ökat intresset för platser som man tidigare inte kände till, många gillar nog att se bilder, höra om dem på tv och få ta del av deras historia, men det är långt ifrån alla som vill kräla omkring i dammet – det kan jag göra åt dem!

Går det att säga någonting om hur många oupptäckta platser det finns kvar i Sverige, eller börjar ni urbexare ha varit överallt?
– Det finns alltid fler platser. Även om tiden tycks stå stilla när något lämnats åt sitt öde så händer det saker hela tiden. Ibland är livet som urbexare stressigt, då mycket renoveras, blir till museum eller rivs. När något får ett nytt liv är det förstås roligt, men att ha missat att besöka det innan en renovering är svårt att ta för en urbexare. En musikintresserad vän jämförde det med att missa att se ett stort band när de är på toppen av sin karriär.

Du skriver i boken att byggnader har mer av en historia, men du fotar också en hel del gamla bilar – och det är bilar som pryder framsidan av boken. Vad är det du tycker är intressant med bilar och fordon, och vad kan de säga om en plats eller vår historia?
– Jag har en stor förkärlek för bilar, det märktes inte minst när jag skulle göra fotoboken. Jag fick ta bort minst fem bilar inuti boken, då min förläggare tyckte att det blev en bilbok. Bilar blir snygga på bild, all rosten och mossan som växer på dem. Bilar berättar också om vår historia, till exempel har jag funnit många amerikanska bilar i Sverige vilket jag blivit intresserad av, hur de kom hit i mitten av 1900-talet och hur stort värde det tidigare fanns i reservdelar. Att fota en bortglömd Jaguar var häftigt, för att inte tala om världens största övergivna fordon som är en skophjulsgrävare som väger 3850 ton och ser ut som något från Star Wars. Jag kanske får göra en uppföljare som heter ”Bortglömda bilar/fordon”.

Jag förstår att ni urbexare inte vill avslöja era platser, men kanske kan du i alla säga om Umeå eller Västerbotten finns representerat i boken ...?
– Jag reste genom Västerbotten med Inlandsbanan för ett par år sedan och en plats från området finns med i boken, dock tror jag det är svårt för andra än grannarna att veta var det är. Jag hoppas kunna komma tillbaka snart då min nästa längre tågluff i Sverige ska bli längs östkusten. Jag har en mängd flaggor på min karta från Sundsvall upp till Haparanda, inte minst ett sanatorium.

PETER ÖBERG

Läs mer