lördag 3 december
Fast mellan stor stad och gles bygd
Illustration: Maria Wall

Fast mellan stor stad och gles bygd

28 september, 2022

Krönika. Benny, hur många gånger ska jag behöva berätta det här? Att jag är uppvuxen på Teg, på 80-talets Teg, och är därmed hel, ren och idrottsintresserad snarare än tuff och händig med olja under naglarna.

Jag är en bieffekt av 70-talets andra feministiska våg som bland annat bidrog till att unga killar slapp lära sig vettiga, praktiska färdigheter, eftersom de var stereotypiskt manliga – som att meka med moppar, bygga nåt med händerna eller jaga och fiska.
Det var del av en frihetsrörelse, antar jag, oklart vems, men resultatet blev hursomhelst inte särskilt lyckat.
Det där är möjligen inledningen och förklaringen till varför jag inte är en traditionell norrländsk karl, på gott och ont – jag dras inte med deras brister, som att ha förtvivlat svårt att ändra åsikt och skaffa nya vänner, men jag är heller inte begåvad med några av deras styrkor, som att på ett väldigt hållbart sätt laga och bygga en massa grejer och även kunna leva lite av jorden, inte bara på den.
Jag hamnade mittemellan kvinnor och män där, vilket innebar väldigt få ansvarsområden och noll arbetsuppgifter. Morsan gjorde kvinnogörat och farsan fixade resten och jag behövde inte göra någonting. Det räckte om man bidrog med ett gott humör och en positiv vibb, men det visade sig väldigt svårt i längden att vara käck och glad om man inte har nåt att göra och inte behövs alls.
En förutsättning för det här sociala kryphålet var nog att bo i stadsmiljö, tror jag, med en gemensam självbild i familjen av att vara ganska moderna ändå. I inlandet skulle det här upplägget ha betraktats som helt idiotiskt, med viss rätt.
Så för att klarlägga; ur landsbygdens perspektiv är jag stadsbo eftersom jag är från Umeå.
Men som många vet så är Umeå ingen storstad, vilket vi egentligen menar när vi refererar till stadsbor. Inga stadshotell står ju i storstäder nämligen, utan de hittar vi i samhällen som gärna vill vara stad, eller snarare; är stad för de som verkligen bor på vischan, runt de där centralorterna.
Och nej, Stadshotellet i Luleå må vara ett okej hotell, men det gör inte blåshålet Luleå till en (stor)stad.
Därför är jag alltså ingen (stor)stadsmänniska, och även här finns alltså ett ingenmansland, som jag hamnat i, mellan urban storstad och rural glesbygd. Och den här limbo-tillvaron finns överallt i landet – i Umeå och Luleå, och Gävle och Linköping. Notera nu att det inte är nåt fel på att bo på de här orterna, men det är bara inte riktigt storstadsliv – och man gör sig därför en otjänst om man distanserar sig från livet strax utanför kommungränsen, eftersom det inte på allvar ersätts av någonting annat där innanför.
Det finns gott om småstäder som tänker sig att Stockholm är en storstad, och här är det paradoxalt nog stockholmarna själva som inte tycker att huvudstaden är tillräckligt stor. Det har nåt att göra med den enorma mängd fåfänga som samlats på malmarna under generationer – som resulterat i att invånarna gärna underkänner sin egen stad i förhoppning om att höja sin egen status ytterligare en smula, till nåt än mer världsvant och internationellt.
Men såklart finns det större städer än Stockholm.
Och därtill finns det mega-cities.
Mega-cities handlade först om storstäder med fler än tio miljoner invånare, vilket New York lyckades med först av alla så sent som 1990. Men nu börjar den här benämningen betyda någonting annat, och betydligt större, när redan stora städer växer och slukar mindre städer. Som Tokyo, som nu uppges ha 37,4 miljoner invånare.
Frågan är fortfarande var det är bäst att bo ... Var får man mest tillbaka som människa, liksom?
Vi menar till exempel när vi marknadsför Umeå att vi erbjuder det bästa av två världar, i staden som är inkörsporten till Europas sista vildmark. Men risken är såklart, om man inte passar sig, att man inte får någonting av nån av de där världarna.
Och så kan det nog kännas ibland, när glaset är halvtomt, och alternativen är då att a) flytta till stugan i Hemavan, eller b) flytta till London ett år och skaffa årskort till Tottenhams matcher.
Men, mest troligt blir jag kvar här, mittemellan.

Benny: På rullande stenar växer ingen mossa, eller hur? Vart skulle du kunna tänka dig att flytta och varför? Ge oss några alternativ.

NICKLAS BERGLUND

Läs mer