tisdag 27 september
Kallpratet – oslagbart som attraktionskraft
Illustration: Maria Wall

Kallpratet – oslagbart som attraktionskraft

31 augusti, 2022

Krönika. Jag har inte jobbat jättemycket med turismen i Västerbotten, men en del i alla fall och känner därför till de grundförutsättningar som finns för att marknadsföra länet.

En av utgångspunkterna är att ”vi har få Eiffeltorn i länet” – vilket betyder att vi saknar tydliga, internationella sevärdheter som attraherar turister per automatik. Med den vetskapen blir det självklart att försöka förpacka flera, mindre upplevelser och att skrapa ihop så många reseanledningar som möjligt – för att totalen ska generera beslut om semesterresor från andra nordbor och européer. Främst då norrmän från den första kategorin som gillar prisbilden och att campa här, och sen tyskar ur den andra – som tydligen tycker att norra Sverige, Lappland, är spännande och nästan lite kusligt.
Niklas Eriksson, som brukade teckna på de här sidorna före Maria Wall, skrev en gång på sin Facebook-sida, efter att ha kört hem genom länet från en bilsemester i dramatiska Norge:
”Att det överhuvudtaget FINNS turism i Västerbotten (med Norge så nära) framstår som en gåta.”
Men, det man är van vid blir man till slut mätt på.
Tyskarna, som är vana vid de branta alperna, älskar när de får chansen att kika ut över flacka fjäll, över öppna landskap, som för många kan ge samma sinnesro som det stora havet.
Men, hårdvara som franska ståltorn eller vassa alptoppar är fortfarande bara halva upplevelsen på en semester.
Vi åker till New York första gången för turistfällorna – för gatorna och skraporna och vyerna – men tillbaka åker vi för människorna. Inte alltid artiga, men alltid engagerade och framförallt inkluderande.
Jag har nämnt det tidigare här, att det viktigaste för vår attraktionskraft skulle kunna vara att bli superbra på att kallprata med varandra, och andra – och på så sätt uppmärksamma de människor vi stöter på. Väldigt få saker ger samma positiva effekt – både omedelbart och långsiktigt – som att bli sedd och accepterad av en främling, även om det bara handlar om en nick eller som i New York; att nån gnäller till dig om att den kö ni står i går ofattbart långsamt. Den här typen av validering kickar igång vårt belöningssystem, som om det vore en drog. Och anledningen till varför den typen av möten skapar välbefinnande är för att vi ska minnas. Det är kroppens sätt att aldrig låta dig glömma att den där platsen var nåt alldeles särskilt, kanske fanns där mat, eller i det här fallet medmänniskor och gemenskap, vilket ökar våra chanser att både överleva och trivas.
Därför utsöndras dopamin i vår hjärna, som sätter ner en kartnål i ditt medvetande: ”Hit måste vi åka tillbaka!”
Och det är väl precis den känslan ett resmål ska ge sina besökare, eller hur?
Så, låt Rovanjemi ha sin jultomte! Vi kan fokusera på att bli näst bäst i världen på att kallprata med främlingar.
Men, det är inte enkelt. Att överkomma den moderna instinkten, som verkligen är en villfarelse, att vi är som lyckligast när vi får vara i fred, är svårt. Men precis som serie-aktivisten Ida Östensson lärde mig och många andra under en paneldebatt i Luleå, som då handlade om att stå upp emot destruktiva jargonger: ”Om någonting är svårt så kan det vara smart att öva på det – för då blir man bättre.”
Likadant här. Låt oss börja prata med varandra, i köer och på bussen. Och! Känn inte rädsla för att du kanske då måste prata HELA bussresan, om du råkar inleda ett samtal. De du möter på väg till jobbet är inga galningar, de heller, utan jag försäkrar (nästan) att ni kommer att hitta en lämplig längd på snacket, och båda kommer sen tycka att det var riktigt trevligt att byta några ord. Att det piggade upp.
Och, vem behöver inte bli lite uppiggad?

Benny: Vi närmar oss valet och få partier debatterar universitet, högskoleutbildning, forskning och kultur. Du som har varit studentidningsredaktör för stolta Vertex, vad tycker du om det?

NICKLAS BERGLUND

Läs mer