måndag 26 september
”Hejda mig när när jag ser en tjusig tjej”
Illustration: Maria Wall

”Hejda mig när när jag ser en tjusig tjej”

22 juni, 2022

Krönika. Saker och ting förändras. Först var man tvungen att hejda sig när man såg en tjusig tjej, när man var typ 20, och senare, i 40-årsåldern, handlade det mycket riktigt om att dra in magen, för att försöka se ut som 20, men idag ligger allt fokus på att inte titta till att börja med.
Så var inte läget när Robban Broberg skrev den där låten, men nu på 20-talet har de som tittar inte längre samma carte blanche att glo och kommentera som de vill.

I många decennier ansågs Robban Broberg vara en charmig nationalskatt, en osvensk och livsglad romantiker – fullkomligt tokig i kvinnor. Det kunde man vara, mer eller mindre ohämmat och ostraffat på den tiden. Sen visade det sig att det skapade mer obehag än förväntat hos objekten, att hela tiden bli bedömda av karlar vars åsikt de aldrig bett om. Långt senare förstod vi att Robban Broberg snarare var en gränslös maniker och sexmissbrukare de lux – vilket väl förtar en del av den livsbejakande klangen i låtar som ”Underbara uppblåsbara Barbara” och textrader som ”Jag måste hej jag måste hej jag måste hejda mig – när jag ser en tjusig tjej, annars kan polisen ta mig.”
Nu gillar ju jag Robban Broberg – eftersom det är busenkelt, om man låter sig glädjas med låtarna. Och! Har man skrivit Båtlåt är man för-låten för en hel del.
Frågan är bara hur mycket ska vi ha överseende med för eventuell genialitet. Det här är ju en aktuell fråga i vår cancel-kultur.
Hur mycket oskönt uppträdande och rena lagbrott kan vi blunda för och därmed fortfarande kunna digga personens musik, böcker eller filmer?
Ni får dela upp er och diskutera den här frågan i grupper, i sommar.
Lova det, och lycka till.
Drar jag då in magen? Ja, det är nog en reflex vid det här laget, men målet är att göra mig kvitt själva grundproblemet – den där putmagen som kommer med åren.
Det här är inte enkelt, och har tvingat fram tydliga åtgärder. Ett helt åtgärdspaket faktiskt.
Jag tränar som en galning, en förnuftig galning dock – inte hårt, men väldigt ofta – och hittills har det inte hjälpt. Det skyller jag helt och fullt på Corona.
Pandemi-isoleringen suddade ut gränserna mellan helg och vardag och därmed också mellan de kvällar man får dricka lite vin och de kvällar när man enligt sosse-logiken INTE får dricka vin. Och med vinet kommer som ni vet gärna lite chark, nån ost kanske och definitivt några nävar jordnötter. Det här har visat sig väldigt negativt för min matchvikt och mitt midjemått – kilon som sitter extra dåligt på min pojkaktiga benstomme.
Jag har gått igenom alla faserna av en sån yttre förändring: förnekelse, irritation, nya träningsformer, självömkan, falsk likgiltghet, sockerreduktion, tröstätande, detox och nu slutligen 5:2.
Det här sista inslaget betyder att du svälter dig två dagar av sju, för att gå ner ett halvt kilo i veckan.
Med svält menas såklart ingen riktig svält, utan mer att jag inte får äta friterade grejer eller såser och sånt, och ej heller dricka vin eller käka smågodis de där åtstramade kvällarna. Tufft, inte sant, men med lovande resultat hittills.
Och, om inte det här funkar så återstår den idag mest hypade metoden – intermittent fasta. Den innebär att man käkar egentligen hur mycket som helst, bara inte när som helst. Som jag hört av folk som testat äter de endast mellan tolv på dagen och åtta på kvällen.
Inget snacks på kvällarna alltså, inga chips eller mackor eller ens jordnötter. Det låter ju så pass tråkigt att jag är rätt säker på att det funkar.
Men, jag hoppas alltså fortfarande på att det ska funka med 5:2-dieten i kombination med extremt mycket lågintensiv alibi-träning.
Återkommer med rapport.

Till helgen kommer Wheels åter till Umeå. Mullrande amerikanare ska cruisa runt och släppa ut rök. Vad tycker du om det?

NICKLAS BERGLUND

Läs mer