lördag 3 december
Bilar från A till Ö: DM – distriktsmästaren från Porto

Bilar från A till Ö: DM – distriktsmästaren från Porto

22 juni, 2022

Artikel. Portugisiska racerbilar var ofta snillrikt sammansatta av delar från olika motorsportmärken. Och märkesnamnen var ofta finurligt framtagna för att på ett lagom modest sätt påminna om sina upphovspersoner.

1950-talet var en guldålder för portugisisk motorsport. Mycket kretsade kring staden Porto i norra Portugal. Där började man 1950 köra den årliga biltävlingen Circuito Internacional do Porto. Och flera av de företag som på 50-talet började bygga racerbilar fanns just i Porto eller dess omnejd.
Bilar från A till Ö har tidigare berättat om bilmärket Alba. Fabriken fanns i den lilla staden Albergaria-a-Velha några mil söder om Porto och namnet Alba är sammansatt av de första tre bokstäverna och den sista bokstaven i Albergaria. Men det har också funnits flera andra portugisiska tävlingsbiltillverkare. Till skillnad från Alba har de dock vanligtvis inte fått sina namn från platser utan är huvudsakligen uppkallade efter sina upphovspersoner.

Bitar blev bilar
Märket FAP grundades av racerföraren Fernando Palhinha (vars efternamn kan betyda bland annat ”strå”, ”vidja” eller ”rotting”). Fernando flätade ihop delar från Fiat- och Adler-bilar och ansåg sig därmed ha skapat ett bilmärke som han kunde uppkalla efter (bland annat) sig själv – förkortningen FAP stod för Fiat-Adler-Palhinha. Även märket Etnerap var Fiat-baserat. Etneraps fader var António Augusto Parente, vars efternamn betyder bland annat ”släkting”. Släktnamnet vändes bakochfram och blev Etnerap. Märket Marlei grundades 1950 av Mário Moreira Leite i Porto. Bilen byggdes på ett Opel Olympia-chassi och märkesnamnet byggdes ihop av de första tre bokstäverna i namnen Mário respektive Leite. Och Olda, som skapades 1954 i staden Águeda (strax söder om Albergaria-a-Velha) av racerföraren och mekanikern Joaquim Correia de Oliveira, fick sitt namn från de två första bokstäverna i namnet Oliveira, den första bokstaven i pronomenet de samt begynnelsebokstaven i ortnamnet Águeda.
Men det fortkörarfordon från femtiotalet som det nu framför allt ska handla om är DM. Detta märke grundades i Porto 1951 av Dionísio Mateu. Han var från Katalonien men hade redan på 1920-talet kommit till Portugal. Bilmärket hette från början Dima och namnet kom från de första bokstäverna i Dionísio Mateus för- respektive efternamn. Den franska biltillverkaren Panhard reagerade dock tidigt och tyckte att Dima lät alltför likt Dyna, vilket ju var namnet på en Panhard-modell. Namnet Dima ändrades därför till DM (Dionísio Mateus initialer). Vissa källor anger att namnbytet skedde 1952, men redan på dokument daterade 1951 finns hänvisningar till namnbytet samt den nya logotypen: en bevingad kvadrat, avdelad av en diagonal. I kvadratens övre halva syns en springande vinthund och texten ”Portugal”. På den nedre halvan står det ”D.M.”
Mateu drev företaget tillsammans med racerföraren Elísio de Melo, som på den portugisiska bilsportbloggen Os Heróis (vars namn betyder ”hjältarna”), beskrivs som ”en av de mest entusiastiska figurerna inom bilsporten i Portugal i början av 1950-talet” (oestadodasartes.blogspot.com).

Ledde lätt
I likhet med andra portugisiska racerbilar var DM inte någon odelat inhemsk produkt. Motorer och chassier kom från Simca 1100. Att det var just en elvahundrakubikare som fick donera sina organ till DM var ingen slump – det portugisiska bilsportförbundet, ACP, hade en tävlingsklass för bilar med motorer på mellan 750 och 1100 kubikcentimeters volym. DM-motorn levererade 65 hästkrafter. Detta låter ju inte så imponerande, men eftersom en DM vägde blott 500 kg blev bilen ändå snabb och fick framgångar på tävlingsbanorna.
DM byggdes bara i ett fåtal exemplar och endast för tävlingsbruk (en viktig kassako var dock att företaget också sålde byggsatser som skulle förvandla vanliga bilar till DM-kopior). Men efter de första, öppna racerbilarna skapade företaget 1952 en bil med tak. Den fick lågt luftmotstånd och ett tilltalande utseende – ja, den blev så bra att Mateu och de Melo övervägde serietillverkning och försäljning till allmänheten. Av dessa idéer blev dock intet. Detta berodde dels på tvister mellan företaget och dess underleverantörer, dels på att ACP vid denna tid ändrade motorvolymgränsen till 1500 kubik, vilket gjorde att DM:s 1100-kubikare kom till korta i konkurrensen. Racingsegrarna uteblev och därmed också den draghjälp som sådana skulle ha bistått med i marknadsföringen av märket.

FREDRIK ANDERSSON

Läs mer