Fyraprocentsspärren som ger hopp om mänskligheten

Krönika. Jag är ju gammal sergeant i armen, det kanske du inte visste? De var i alla fall var den grad jag muckade med, efter tolv månaders värnplikt vid T3 i Sollefteå.

Sollefteå, ja ni hörde rätt.
Den placeringen var det trista slutresultatet av en serie olyckliga händelser som inleddes redan vid mönstringen i Boden. Tagen på sängen som jag blev av att de avkrävde mig både ett andra- och tredje-alternativ på stad och regemente för min lumpentid. Jag drog till med Sollefteå, ett beslut endast baserat på några ljusa minnesbilder av staden från cykel-SM som hölls där i början av 80-talet. Thord Berglund vann linjeloppet för juniorer förresten, trots att han fick avsluta med punktering på bakdäcket hela vägen uppför den krävande backen förbi badet mitt i staden.
Men, sagt och förgjort, jag hamnade såklart på mitt andra-val, och därmed inte i Umeå och på I20 som de allra flesta av mina kompisar. Jag tog upp det här med IFK Umeås starke man Rolf Johansson, som var major vid sidan av sin roll som ordförande för IFK:s fotboll. Han avfärdade min oro över att behöva lämna laget och en fotbollskarriär som vi båda låtsades var ljus. Den enda jag behövde göra för att han skulle kunna dribbla som han ville med min placering var att söka upp från min roll som gruppchef (tio månader) och frivilligt anmäla mig till en tjänst som plutonsbefäl (tolv månader).
Det här slutade som ni kanske redan gissat med ett helt år i Sollefteå istället för någonting annat.
Tydligen var det så att Rolfs superkrafter och inflytande sinade nånstans utanför Haga och Sandbacka. Men jag gillar honom ändå, trots det där debaclet, och han förblir en av mina favoritledare genom alla år. Och på det här viset fick jag ju dessutom lära känna ”Ådalens pärla”, om än lite för väl.
Och som jag minns det så hade jag inga vidare betyg från lumpen, men det kanske mest beror på att jag alltid förväntar mig väldigt höga betyg, oavsett vad det handlar om. För mig är blodtrycket en tävling. Jag vill ha det bästa blodtrycket, men sjuksyrrorna brukar poängtera att skalan inte riktigt fungerar på det viset.
Men, vad skulle jag då kunna bidra med nu – i landets försvar mot främmande makt? Jag var så kallad stabsassistent under värnplikten, vilket handlar om samband och samordning – kommunikation helt enkelt, litegrann som jag gör nu. Så jag tänker mig att jag fortsätter med det: Information och inspiration.
En fredsbevarande styrka kan jobba på många olika sätt nämligen. Vi ser det ju dagligen, när vi alla försöker dra vårt strå till stacken för att motverka det här kriget, på Facebook till exempel – även om det känns som att stämma i bäcken med en handfull grus.
Men, överallt finns det ljusglimtar, och det är allas vårt ansvar att även sprida de goda nyheterna.
Min favoritstatistik i såna här sammanhang är den statiska siffran över hur många soldater som är redo att döda. Flera studier, i en rad olika krig och sammanhang, har visat samma sak – att bara fyra procent av infanterisoldaterna ens försöker döda någon, man-mot-man alltså. Den humanismen är anledningen till varför regeringar och militärmakter länge experimenterat med droger och program – för att skapa mer blodtörst hos sina mannar, eftersom det inte kommer naturligt för de flesta av oss.
Krig är galenskap men alltså inte människorna som deltar.
Därför blir det en uppgift för oss nu att inte hata för mycket på de ryssar som strider, eller ryssar generellt – vilket är svårt, eftersom det är så enkelt att störa sig på deras korkade nationalism och deras förgiftade manlighet som precis alla lider av just nu.
Förståelse är en superkraft. Bara så kan vi överbrygga distansen mellan oss. (Och ja, det här gäller även besserwissers på Facebook.)
I en diskussion så är det viktigare att hitta små positioner där vi kan vara överens, än att drämma argument i huvudet på ”motståndaren” – även om de är bra och sanna. Om målet är att förbättra någonting i världen eller omgivningen, är det alltså mycket viktigare att försöka förstå än komma med en lösning.

Benny; Som jag sa, vi är värda goda nyheter också. Kan inte du göra en lista över tio goda nyheter? Och rubriksätta dem på kvällstidningsmanér.

NICKLAS BERGLUND