söndag 26 september
Jag mediterar hellre i kaschmir
Illustration: Maria Wall

Jag mediterar hellre i kaschmir

15 september, 2021

Krönika. Att förälska sig i prylar, är det möjligt? Benny frågar mig.
Ja, utan tvekan, men likt andra kärlekshistorier finns ej heller här några garantier om lycklig kärlek, eller särskilt långvarig sådan. Kärleken består, ni vet – ”det är bara objekten som skiftar”.

Saker spelar en stor roll i våra liv, för att inte tala om jakten efter dem. Själva grejerna är bara toppen av isberget, och det ständiga sökandet och all längtan efter dem utgör den större delen, under ytan.
När vi blir lite äldre ställs vi inför ett par-tre valmöjligheter: Antingen blir vi klokare, eller så kamouflerar vi beteendet med mer förfinad smak, och i värsta fall slutar vi som något av en samlare, i ordets sämsta betydelse.
”Vi spenderar första halvan av våra liv på att samla grejer, och andra halvan med att försöka göra oss av med dem”, sa Martina Haag i en intervju jag läste.
Det ligger nåt i det.
I den avvecklingsfasen är det dock viktigt att inte tro att den går att genomföra framgångsrikt på loppmarknader, eftersom såna enbart är en inkörsport till tyngre grejer och mer prylar.
Återvinningen med Återbruket är i det här fallet en mer funktionell destination.
Jag har ju själv berättat att jag jobbar för mer feng shui hemma, en mer fridfull tillvaro. Ju mer grejer jag blir av med, desto lättare i sinnet och steget känner jag mig. Och det funkar.
Men jag är ju inte så buddhistisk ännu att jag inte bryr mig om saker alls. Absolut inte, men jag försöker undvika alltför låg kvalitet och slit-och-släng-konsumtion. Eller det är vad jag säger i alla fall – att jag hellre shoppar sällan och lite dyrare, och försvarar det med miljöargument.
Att det mest handlar om fåfänga behöver jag inte längre erkänna, så länge jag gör nästa generation en hållbar tjänst.
Men, vilka av mina saker tycker jag då bäst om?
Jag gillar min Paul & friends-scarf, skarpt, men jag älskar den inte, likadant med mina Salomon-längdskidor. Jag har också några sneakers jag trivs oerhört bra med, men kärlek? Nej.
Jag är däremot lite kär i min bil, men det beror nog mest på att det är min farsas gamla hjul, så den nostalgitrippen unnar jag mig.
Den bilen är en av de saker jag inte kan tänka mig att göra mig av med, och dit hör också telefon och dator men det är ju samtidigt mina jobbredskap, så de får vi väl lämna utom tävlan.
Det går förresten inte att gnälla på de smarta mobiltelefonerna överhuvudtaget (så länge de inte är i händerna på håglösa tonåringar). Smartphones är en av de mest miljövänliga innovationerna någonsin. Den lilla dyrgripen ersätter för att bara nämna några saker: fasta telefoner, snigelpost, radioapparater, bergsprängare, vinylskivor, väckarklockor, klockor, almanackor, papperstidningar, teveapparater, biografer, ja, listan kan göras hur lång som helst.
Så jag vill jag härmed friskriva mig från stämpeln som materialist, med hänvisning till redogörelsen ovan.
Däremot är jag väldigt svag för pengar, vilket jag tänker ursäkta och förklara omgående. För pengar handlar i första hand om självständighet – om makten över din egen tid, om frihet att förverkliga idéer eller privilegiet att kunna hjälpa någon.
Pengar gör dig kanske inte lyckligare omedelbart, men däremot indirekt och ganska snart. Att INTE tro det är som att tro att vi inte blir särskilt olyckliga av ofrihet, av att fängslas till exempel.
Målet är såklart en högre andlig tillvaro, där jag inte behöver några materiella ting alls. Men, för att nå dit behöver jag en rejäl buffert på banken. För vem tusan kan fokusera på andningen om man vet att man är pank som en kyrkråtta?
”Jag gråter hellre i en Jaguar än i en buss”, sa Francoise Sagan (som skrev Bonjour Tristesse).
”Jag mediterar bättre i 20 procent kaschmir”, säger jag.

Benny: Det är trist med alla som är bombsäkra på sina saker, och intressant med de som vågar vela litegrann. På vilka områden är du osäker, Benny? Redogör för dina vacklande åsikter.

NICKLAS BERGLUND

Läs mer