fredag 6 augusti
Bilar från A till Ö: De Carlo tog minibilen till Argentina

Bilar från A till Ö: De Carlo tog minibilen till Argentina

7 juli, 2021

Artikel. Salvador De Carlo svängde åt fel håll i flera moraliska vägskäl, men man kan inte förneka att han i alla fall hittade fram till de argentinare som drömde om att äga en bil. De Carlo-bilen blev uppskattad även om det inte alltid stod rätt årsmodell i papperen och även om bilen kanske inte var så argentinsk som den uppgavs vara.

Den italienske affärsmannen Salvador De Carlo hade under andra världskrigets första del haft ett nära samarbete med Benito Mussolinis fascistiska regering. Troligen var det en ovilja att senare ställas till svars för detta som gjorde att De Carlo 1943 – det år då allierade trupper landsteg på italiensk mark och samma år som Mussolini avsattes – kom på att han nog skulle trivas bättre i Argentina. I staden José C. Paz (uppkallad efter den argentinske publicisten, politikern och diplomaten José Clemente Paz) grundade han företaget Metalmecánica S. A. C. I., som producerade kylskåp och andra elektriska hushållsapparater. År 1957 började företaget bygga mopeder, vilket blev en kommersiell succé.
Sporrad av framgången bestämde De Carlo att produktionen skulle utökas till att också omfatta minibilar. Den första modell som tillverkades var De Carlo Minicar 200. Talet i modellbeteckningen syftade på motorvolymen, som var 191 kubikcentimeter. Den encylindriga tvåtaktsmotorn var monterad bak i bilen. Minicar 200 var en öppen, tvåsitsig bil som var 2,4 m lång och vägde 300 kg. Karossen verkar ha varit gjord av plast. Bilen hade fyra hjul men de var inte placerade i en rektangel – bakhjulen satt betydligt närmare varandra än vad framhjulen gjorde. Tillverkningen startade 1959 och ungefär 800 Minicar byggdes.

Smussel med Mussolini?
I syfte att öka den inhemska industriproduktionen tillät Argentina från 1959 att utländska bilmärken importerades utan tullavgifter. Villkoren omfattade bland annat att slutmonteringen av de importerade delarna skulle ske i Argentina och att importören skulle ha en plan för att inom fem år tillverka hela den aktuella bilen i landet. De Carlo försökte övertyga myndigheterna om att han inom de närmaste fem åren kunde tillverka mer än 140 000 motorcyklar, personbilar och lastbilar. Efter att myndigheterna justerat ned De Carlos plan till mer realistiska produktionsvolymer kunde Metalmecánica börja importera minibilen BMW 600 – som dock inte skulle heta så i sitt nya hemland utan i stället skulle kallas De Carlo. Enligt flera olika källor hade redan innan Salvador De Carlo emigrerade från Italien den italienska regeringen via sina tyska kontakter ordnat så att De Carlo fick ensamrätt på försäljning av BMW-produkter i valfritt land utanför Europa, vilket han nu använde sig av. Privilegiet ska ha varit ett tack för tjänster som De Carlo hade utfört åt Mussolinis ministär. Jag har dock inte funnit något – förutom just dessa påståenden – som styrker att det skulle ha gått till på det sättet och anser det vara mer troligt att importavtalet var resultatet av en helt vanlig affärsuppgörelse. Och enligt andra uppgifter var man från BMW:s sida nöjd med att få skeppa sina 600-bilar till Sydamerika. De hade varit svårsålda och inte hade det blivit lättare av att 600-serien sågs som lite föråldrad i jämförelse med den nya BMW 700, som introducerades 1959.

Delade meningar om bil i delar
Hur som helst, argentinare som hade drömt om att bli bilburna köpte gärna både De Carlo 600 och modellen 700, som kom något år senare (och som förstås baserades på BMW 700). Det skulle dock visa sig att Salvador De Carlo och den argentinska staten hade olika syn på vad det innebar att importera delar till bilar och sätta samman dem i argentinska fabriker. Myndigheterna tyckte inte att det var godkänt att motorn anlände i en sjöfraktlåda och resten av bilen i en annan och att motorn sedan med ganska liten arbetsinsats monterades i bilen. Dessutom verkar De Carlo ha fuskat med årsmodellerna – de produkter som inför de argentinska minibilsköparna marknadsfördes som nytillverkade hade i själva verket tillverkats i Tyskland ett eller två år tidigare.
När de argentinska myndigheterna upptäckte oegentligheterna drog de in Metalmecánicas tillstånd att tillverka (och importera) bilar. Visserligen upphävdes beslutet senare i domstol, men då var Metalmecánica redan på väg utför. Det hjälpte inte ens att företaget fick licens för att tillverka den franska bilen Simca Ariane (under namnet De Carlo 1300). Metalmecánica upphörde 1966.

FREDRIK ANDERSSON

Läs mer