fredag 6 augusti
Det bidde ingen fingerborg. Det bidde en borg.
Illustration: Maria Wall

Det bidde ingen fingerborg. Det bidde en borg.

23 juni, 2021

Krönika. Benny undrar över hur och var jag skulle vilja skaffa mig en stuga.
Min familj testade ju granskogen i Gumboda när jag var liten – så den varianten har jag bockat av. Och en stuga i Hemavan har jag fortfarande, som jag har mig själv att tacka eftersom det var jag som tjatade på min farsa tills han byggde en.

Och därtill har mina svärföräldrar ett ytterst bra läge i Bettnässand. Eller Bettnessand, eller vad det nu heter. (Den här språkliga tveksamheten luftar jag bara för att få upp blodtrycket på svärmor en smula.) Men, faktum är att vi har gott om bra alternativ för lata dagar, så inledningsvis såg jag inte behovet av nån ytterligare stuga.
Till jag insåg att vi alla väl vill ha en egen ö.
Det känslan måste vara berusande, att veta att man är fullständigt ensam, med bredare marginal än någonsin – på sin alldeles egen bit mark. Samma känsla man kan få av att stänga in sig hemma, spela vad man vill på stereon (okej, det här var ett tag sen) och sjunga med från duschen.
Samma upplevelse som när jag är för mig själv i fjällstugan, i ett folktomt Hemavan under lågsäsong – en isolering som för mig översätter till en frihetskänsla.
Multiplicera den med tio när det nu handlar om en egen bit mark med en enorm vallgrav runtom.
Där måste man ha en hund tänker jag, som sällskap, som får springa runt och rapportera om några utbölingar är på väg att störa friden, och för imagens skull skaffar man sig accessoarer som en pipa och en hagelbössa.
Jag hoppas verkligen att den här ön har en berghäll som flödar in och ut ur mitt hus, som huvudsakligen består av glas och trä.
Branta klippor ner mot vattnet faller under nice-to-have-kategorin, med krumma små tallar som klänger sig fast på de olika avsatserna. Och visst slingrar sig en trappa också ner mot bryggan och båten? Jo, det tror jag alldeles bestämt.
Den måste jag förresten komma ihåg att lära mig köra – landkrabba som jag är.
Men jag kan redan nu känna tillfredsställelsen av att fylla upp kylskåpet med proviant för några veckor.
Jag tror ett par sköna tofflor kommer bli synonyma med vistelserna här. Det skulle vara mina första tofflor, men icke desto mindre känns de självklara. Liksom den där hunden som jag aldrig haft, förrän nu.
Nygammalt blir att jag plockar fram vinylspelaren. Och väljer från ett begränsat urval av LP-skivor som jag valt att behålla från den ursprungliga samlingen. Det är nånting med det analoga ljudet som harmonierar väl med den öppna planlösningen, berghällen som växer in i vardagsrummet, pipröken, den öppna elden och slutligen jycken som harmonierar väldigt väl.
Mest troligt skriver jag så kallade spänningsromaner, som ändå lyckas tangera litteratur, mest troligt under pseudonym. Jag har blivit förfärligt framgångsrik, mest tack vare ett generöst och smart koncept för handlingen och intrigerna – som rör sig sömlöst mellan världens metropoler. Huvudpersonen är en stilig karl i min egen ålder som driver en mycket moralisk hedgefond, specialiserad på att blanka ohållbara och ondskefulla börsföretag – för att sedan verka aktivt för att få dem på fall. Tillgången på dramatik och action är givetvis bottenlös, vilket också gäller med vilket samtycke som främmande kvinnor hamnar i säng med vår hjälte.
Ibland behöver man ett ö-hus för att få till den där förändringsprocessen som saknats.
Avslutar med ett citat från Jonathan Franzens bok ”Tillrättalägganden”:
”Jag var sjuttiofem år gammal, och det var hög tid att göra några förändringar i mitt liv.”

Benny! Vi saknar stora nöjesfält i norra Sverige – Gröna Lund i Stockholm och Power Park i Finland är väl de de flesta åker till härifrån. Borde inte Umeå också ha ett sådant?

NICKLAS BERGLUND

Läs mer