måndag 12 april
Låt oss aldrig glömma hur tråkigt vi hade
Illustration: Maria Wall

Låt oss aldrig glömma hur tråkigt vi hade

9 december, 2020

Krönika. Längtan har alltid varit ett aktuellt tema för oss människor, men extra mycket nu, visst? Under pandemins år 2020 är det en aktivitet som binder oss samman.
När, undrar jag, längtade lika många lika mycket efter samma sak senast?

Vi måste rimligtvis gå tillbaka ända till andra världskriget för att hitta en lika utbredd, utdragen och samstämmig bön som nu: Vi vill ses igen, vi vill kramas och umgås med kända och okända, vi vill vara en del av en större grupp ibland och göra spontana grejer utan att tänka oss för hela tiden.
Men så lät det inte riktigt till en början, om ni minns? Och om ni undrar vad som möjligen kan vara positivt med allt det här negativa, med den här utdragna katastrofen, så är det precis det – att vi får tid att reflektera, omvärdera våra prioriteringar och därmed också vad för saker vi längtar efter.
Våra drömmar nu, efter en sju-åtta månader av pandemi – fokuserar till stor del på att få tillbaka allt det där som vi tog för givet ända fram till februari-mars 2020, och det måste bara vara nyttigt tänker jag – att vinna tillbaka respekten inför det till synes alldagliga.
Fortfarande i maj var tongångarna betydligt mer bortskämda.
Själv gnällde jag inledningsvis mest över att jag ville åka på den där New York-resan jag betalt SAS för, som frös inne i mars, och därefter ville jag ligga på beach-klubb i Marbella och vifta efter service.
Men idag räcker det alldeles utmärkt om jag skulle få gå och se Björklöven spela igen, förutsatt att klacken fyller Ståplats H, så att vi får heja på Löven tillsammans. Gemenskapen saknar jag mest. Matcherna ser vi ju sändningar från, och det är nästan så att intresset börjar falna litegrann om jag ska vara helt ärlig, så här mitt i serielunken, när inramningen ekar tom och ihålig.
Jag saknar också möjligheten att gå hem tidigt från Rex, när det börjar bli alltför stojigt och högljutt, och jag saknar att gå och se ett band live. Det behöver inte ens vara ett särskilt bra band känner jag nu, bara jag får stå i kö för en IPA med några störiga främlingar.
Det här kan bara betyda en sak: Att jag är på god väg att nollställa mitt belöningssystem, någonting som är supersvårt att lyckas med på egen hand och av fri vilja, men som är mycket värdefullt.
Det är förresten en av många fördelar med att få bli förälder, den eroderande process som lär nyblivna mammor och pappor att uppskatta enkla saker igen, som lugn och ro och sömn. För efter ett par år av det inverterade gisslandrama som föräldraskapet är till en början blir det plötsligt en mindre festival att få gå på bio igen, och rena rama lyxsemestern att få en natt ensam på hotell.
Jag behöver alltså inte åka på fotbolls-EM om och när det blir av, Benny, för att svara på din fråga. Men jag vet heller inte om jag kommer att uppslukas av turneringen framför teven, om läktarna ska stå tomma.
Och jag behöver inte åka till London för att se Federer spela sin sista (?) Wimbledon-turnering till sommaren. Bara en massa andra gör det, och tar emot dramatiken och spelarna i mitt ställe.
Ett Wimbledon helt utan pimms, jordgubbar och en jäkla stämning på Murray Mound – det är ju ingenting mer än några tennismatcher i tät följd, bara ett antal personer som envisas med att slå en boll mellan sig.
Sakta står det klart att idrott utan publik är lika innehållslöst som de som ogillar idrott alltid försökt påpeka.
Precis som annan konst blir även idrott fulländad först när någon annan tar del av den.
En massa saker blir bara halvdana nu under pandemin, och dit hör definitivt vi själva.
Men snart kommer vaccinet och ger oss livet – det vill säga varandra – tillbaka.
Låt oss aldrig glömma hur ensamt det var 2020, och hur trist det är i längden.

Benny: Nu är vi ändå på väg mot ljusare tider, bildligt talat, men det är viktigt att vi håller ut. Men, hur? Ge oss dina seniortips för att stå ut några månader till.

NICKLAS BERGLUND

Läs mer