torsdag 21 januari
Journalist eller aktivist? Jomenvisst!
Illustration: Maria Wall

Journalist eller aktivist? Jomenvisst!

25 november, 2020

Krönika. Då och då brukar jag tänka på det enda skrivartips jag hört komma från Jan Guillou, som även om han lider av ett allvarligt, och vad det verkar kroniskt, besserwisser-syndrom tveklöst har en imponerande produktion bakom sig – både vad gäller volym och antal succéer.

Jan, som med andra ord borde veta, tipsade om att:
”Se till att ha någonting att berätta.”
Jag försöker påminna mig om det, eftersom jag har tillgång till några plattformar och därför borde passa på att säga nåt.
Och egentligen är det ganska enkelt i vårt fall, att ta reda på om vi följt Jannes råd eller inte. Vi har ju närmare femton år av korrespondens att studera, för att hitta en minsta gemensam nämnare.
Jag skulle tro, eller jag hoppas i varje fall, att mitt nedkokade budskap blir det att vi borde vara reko mot varandra, under det här korta jordelivet. Och gärna lyssna på The Clash och supporta Roger Federer under tiden.
Och det slår mig att jag alltid försökt medla mellan sportfånar och kulturbärare. DET kanske är min grej? När jag nu varken blev fotbollsproffs eller firad författare, kan jag kanske verka som kurir däremellan, eftersom jag i alla fall är bekant med terrängen på båda sidorna? Så har jag också gjort, försökt locka mina sportigaste polare att ge aviga Bob Hund en chans, och sen hjälpa kulturkompisarna förstå att idrott också är storytelling, med den skillnaden att slutet inte alltid följer manus.
Jag har aldrig propagerat för nåt machoideal, så mycket vet jag. Tvärtom. Inledningsvis berodde nog det på att jag aldrig varit särskilt manlig, och varken kunde hävda mig eller stå upp emot de mest fysiska och påfrestande killarna. Det berodde i sin tur på två saker, 1) att jag vägde typ 55 kilo när jag gick i nian och 2) att jag var hemskt fåfäng och snarast överbeskyddande av min fagra nuna.
Så på den tiden var det mest praktiskt att förespråka ett annat ideal, även om man kände att förtrycket var orättvist och oschysst redan då.
Mäns våld mot kvinnor föregås så klart av en hel del pojkvåld mot andra pojkar och ingen mår bra av det, vi blir alla ärrade och alienerade enligt studierna och äregiriga och hämndlystna i bästa fall.
Det här vill man ju förändra, och det är nog lite därför jag tränat en rad pojklag. Låter inte det ädelt?
För att försöka förstärka goda egenskaper hos killarna och deklarera de mobbiga tendenserna som både ointelligenta och omoderna.
Sen har jag tränat tjejer också, i ännu fler år faktiskt. Mycket grann för att jag haft döttrar som spelar. Men utöver en massa glädje och kärlek har det också gett mig ett annat perspektiv på damidrott, och därmed också en vilja att försöka förändra orättvisor där.
Och här har jag faktiskt tangerat rollen som aktivist, tror jag. För jag har lagt massor av tid och kraft, helt pro-bono, på projekt och processer som ska verka för större rättvisa, utan att åstadkomma nån som helst skillnad.
Men visst är det märkligt hur mycket status en duktig damidrottare förlorar så fort hon väljer att tävla i ett lag. Individuella idrotter accepteras av samhället men tjejer som vill lira hockey, fotboll eller innebandy förlåter vi inte lika lätt.
Just nu jobbar jag för en Julbonus till IBK Dalens innebandydamer – lite grann eftersom herrar tjänar 72 gånger mer än damerna, i genomsnitt, i jämställda Sverige.
Ingen kan ju tycka att det är okej, rimligtvis.
Så är det nån som vill veta mer om den kampanjen kan man söka efter #frånossalla på både Instagram och Facebook. Den kommer ge alla bra information och er med företag som fortfarande mår bra möjligheten att ge bort lite jämställdhet lagom till jul.
Det känns som en vettig klapp till tjejer 2020, istället för den på huvudet.

Benny: I år blir tydligen primus-köket årets julklapp, och jag antar att det andas friluftsliv och nåt slags back-to-nature-ideal. Vad säger du, vilka klappar hade du hellre sett under granen 2020?

NICKLAS BERGLUND

Läs mer