fredag 25 september
Från trista pannkakor till modern panko
Illustration: Maria Wall

Från trista pannkakor till modern panko

5 augusti, 2020

Krönika. Pannkakor är för många synonymt med barndom, men jag förstod aldrig dess storhet som liten. Mest beror nog det på att jag var tveksam till sylt, storbjudd som det heter – vilket gjorde att pannkakorna för mig bara garnerades med socker, och därför blev ganska enahanda.

Då är inte pannkakan mycket till kaka, inte allt som den tårta den kan bli, om man får addera grädde, jordgubbssylt, choklad och annat gott. Som sådan anrättning hade den kunnat göra succé i min gom, men eftersom vi var fundamentalistiska sossar hemma hos mig så höll vi oss till lingonsylt, som inte alls har samma wow-faktor. Grädde var så klart inte att tänka på och choklad kommenterar jag inte ens.
Men, visst har jag gjort pannkakor åt mina barn under åren, och vi har gjort våfflor också, men det är fortfarande så att jag får låtsas som det är smarrigt, för att inte överföra min tveksamhet till ungarna.
Min relation till degiga pannkakor påminner om den jag har till Ahlgrens Bilar. Jag vet att det är godis, men det är fortfarande aningen färglöst och med en kvalmig smak.
Jag är nog lite avvaktande i köket, och trots att jag funderat och skrivit mycket om intressen den senaste tiden, och vet ju att jag har massor att vinna på att engagera mig ännu mer, lyckas jag inte. Jag är inte helt hopplös, bara omgiven av så många vänner och bekanta som är semi-proffs, vilket är avskräckande.
Bäst just nu är vi hursomhelst på sashimi. En maträtt helt befriad från tillagning egentligen. Sashimi-laxen är som bekant rå, men piggas upp med en wasabi-krydda och sen adderas matje-sallad, groddar, avokado och en sojadressing.
Jag önskar nästan att det var svårare att göra eftersom det är så infernaliskt gott och fräscht, men det är svårt att ta ära i det här fallet.
Nästa go-to-rätt är friterad kyckling. Det är ju inte heller nåt direkt finlir utan snarare nåt att skämmas för, eftersom det mer eller mindra är barnmat. Men, jag gillar det som tusan och har hittat en väg runt image-problemet genom att panera med panko – vilket förflyttar rätten till 20-tal och plötsligt uppfattas som modern.
Den sista kulinariska nyheten jag kan rapportera är den grillade laxen, som jag av goda anledningar varit skraj för tidigare. Om man är ansvarig för proteinerna till ett helt middagsgäng är ju fläskfilé ett säkrare kort, om man säger så, nästan omöjligt att fucka upp faktiskt.
Men efter att ha grillat laxsida ett gäng gånger nu kan jag faktiskt rekommendera fler klantarslen att prova. Det behövs faktiskt inte ens strulig folie, utan man ser bara till att gallret är rent (yeah, right) och lite inoljat och att firren är lite snabbt gravad – sen ber man en kort bön och börjar med skinnsidan UPP, och locket på i nån minut, så att man får en yta med fin grillfärg. Därefter vänder man, med lika delar tur och skicklighet, på laxen och låter den bli klar vilandes på skinnet.
Kan jag – kan du, tro mig.

Benny: Nu är det snart höst igen, och inte vilken höst som helst utan post-det-värsta-med-Corona-hösten. Gör en ny bedömning av läget är du juste.

NICKLAS BERGLUND

Läs mer