fredag 25 september
Louis Bouillot före Prosecco – alla dagar i veckan!
Illustration: Maria Wall

Louis Bouillot före Prosecco – alla dagar i veckan!

10 juni, 2020

Krönika. Benny undrar om rödtjut duger för mig, vid de tillfällen jag ska njuta av svenskens favoritdrog, alkohol.
Nej, säger jag med bestämdhet, efter att gjort nånting av en klassresa bland rusdryckerna, så här i mogen ålder.

Det är framförallt tre saker som har hänt de senaste åren.
Eller fyra förresten.
För det första, deal-breakern: Jag har, som jag säkert nämnt ett par gånger redan, fått lite vajsing på min hjärtrytm, en så kallad förmaksflimmer-problematik, och den hårda vägen förstått att bibliska bakfyllor tenderar att framkalla det där ofoget. Därför har jag plockat all berusning, andra än fjäderlätt salongsberusning, ur ekvationen.
Det är den nya utgångspunkten som lockat fram den här förändringen eller ”utvecklingen” som vi kan välja att kalla det, eftersom det låter mycket bättre.
Ransoneringen har öppnat kylskåpsdörren för dyrare droppar, och jag jobbar mig nu sakta men säkert åt höger i hyllorna, och därmed uppåt i prislisorna, på Systemet. Chardonnayen har blivit en finare Chablis eller i varje fall en Grüner Veltliner.
Den där sista är min partner Nicos favoritdruva, och därför nu också min. Han har spenderat en massa tid i Österrike och det här är hans flirt med det gamla andra hemlandet. När andra kompisar börjar heja på Fiorentina av att ha gästföreläst på universitetet i Florens så kommer krog-konnässören hem med en favvo-druva.
Att dricka mindre och dyrare är förresten bara logiskt. Det smakar så mycket bättre och det enda du går miste om är friheten att babbla osammanhängande och upprepa dig tills du blir hungrig och går hem.
Prosecco har blivit Louis Bouillot alla dagar i veckan. (OBS! Ett uttryck bara, det är snarare IPA som jag dricker varje dag.)
Det där är förresten nästa stora nyhet!
Parallellt med högfärdshostan kring de vita vinerna har jag evolverat från bärs till IPA. Från stor stark till Sierra Nevada och Lagunitas.
Precis som om jag en dag skulle vakna upp och älska koriander insåg jag plötligt att IPA var min kopp te. Fruktiga såna, med citrussmak eller mango.
Tyvärr har det visat sig att India Pale Ale vanligtvis har betydligt högre alkoholprocent än ljusa pilsner, vilket rimmar illa med min nya alko-diet – som går ut på att jag ska undvika fylla, inte hitta effektivare vägar dit.
Men varje aktion här i världen har ju nån form av motreaktion, som man måste jobba med, eller runt.
En annan konsekvens av den här nya, semi-sobra inställningen är att jag aldrig tackar nej när jag erbjuder mig själv ett halvt glas Grüner Veltliner – eftersom jag dricker mikroskopiska mängder.
Om jag inte hade ett enormt förtroende för mig själv skulle det här kunna vara aningen oroväckande, men jag har bestämt mig för att jag är tillräckligt vuxen för att dricka lite för ofta, bara jag inte dricker mycket.
Kan det här vara lika ödesmättade rader som det citat som förutspådde Ulf Lundells egen alkoholism?:
”Varför får man bara ha roligt på lördagar??!”
En annan mer definitiv effekt är en kraftig peak i kaloriintag, men kanske är små mängder vin inte boven här, utan jordnötterna, ostarna och charkbrickorna som dessa drycker kräva.
För att mota de här kalorierna i grind så tränar och promenerar-motionerar jag mer än nånsin.
Så om ni ser mig längs milspåret på Gammlia då är flås och frisk luft bara en del av sanningen.
Huvuduppgiften för denna raska promenad, ofta i starka motlut, är att se till att min stjärt inte förtvinar och att få balans på kroppens debet och kredit – med andra ord, skapa utrymme för snacks och Chablis på kvällen.
Livet 2020 måste vara hållbart, och det gäller såklart även kaloribalansen.

Benny: Nu när vi förväntas inte semestra i Spanien, Grekland eller ens Norge, hur tusan ska vi göra då? Var hittar vi Marbella i Västerbotten? Vad gör vi när tjurrusningen i Pamplona går bort, eller Wimbledon? Var har vi after-beach, var och hur motionerar vi? Vi behöver en ny aktivitetskarta!

NICKLAS BERGLUND

Läs mer