fredag 6 augusti
Spekulativt om spekulation!
Illustration: Maria Wall

Spekulativt om spekulation!

27 maj, 2020

Krönika. Benny ber om en rapport från min del av staden och världen, så här i kristider. Och återigen kommer jag att tänka på Rocky-stripen där en kulturarbetande kompis till den hunden, och därmed även upphovsmannen Martin Kellerman, deklarerar att han, på gott och ont, aldrig påverkas av globala, ekonomiska strömningar:

”Jag var pank när det var lågkonjunktur och jag är precis lika pank nu under högkonjunkturen. Jag är fan lika konjunkturoberoende som narkotikahandeln.”
Metaforen haltar kanske men poängen är att Rödäng är ett eget universum, en tätt försluten bubbla där ingen behöver bli orolig i första taget, eftersom de flesta gjort ett rejält skutt på fastighetsmarknaden. Även om du inte ens skött om ditt radhus det senaste decenniet så har du tjänat ungefär lika mycket pengar där som du gjort på ditt jobb.
Den enda gången jag sett äkta ekonomisk oro i habitatet, panik nästan, var när Garagegruppen presenterade sitt prospekt över splitternya garage på området, med en rejäl gemensam investering som insats – då kom stegrade amorteringar hotfullt nära för en stund.
Men, jag var som vanligt inte helt uppmärksam under den här processen, utan kan bara i efterhand konstatera att vi nått en kompromisslösning med renoverade garage istället för splitternya.
Ett argument som några av bakåtsträvarna använde var att våra kåkar är så pass övervärderade redan att en investering i garagen inte kommer att kunna avspegla sig på försäljningspriset.
Ett märkligt fenomen som dock verifieras på andra populära platser – till exempel i Visby, vars fastighetsmarknad så klart är ännu mer överhettad än Umeås Brentwood. Många av de sagohus som finns innanför murarna är renoverade och stylade ner till minsta inredningsdetalj, men förvånansvärt många är det inte, utan har lämnats vind för våg. Det fastighetsägaren kan påverka genom att renovera och pynta själv är småpotatis jämfört med den generella prisökningen – så om man ändå inte ska vistas där själv, utan enbart gjort investeringen för spekulation, då gitter man inte heller byta ut femtiotalsköken och de sunkiga badrummen. Man kan ändå hyra ut dem för 50 tusen under Almedalsveckan och Stockholmsveckan och hälften under övriga sommarveckor.
Här lönar det sig märkligt nog INTE att jobba, trots det superkapitalistiska sammanhanget, vilket är illavarslande eller i alla fall väldigt ironisk.
Samma infektion, den här gången satt i större system, kan man lära sig om i dokumentären Push, där fastighetsbolag ser byggnader som en bättre investering UTAN jobbiga hyresgäster. Det motsägelsefulla och skrämmande i att fastighetsjättar som Blackstone sätter fullt fokus på att bli av med alla kunder som följer med hyreshusen. De lägger manken till, och monterar upp övervakningskameror med samma glädje som nånsin Anders Ågren skulle gjort, bara för att kunna ertappa hyresgästerna med att bryta mot regler som är skäl för att säga upp kontraktet – och med tiden slippa räkna med oförutsägbara människor i den ekonomiska ekvationen.
Att marknaden ska klara sig själv, utan regleringar, är det väl inte så många som tror på längre. Särskilt inte efter dessa coronatider.
För visst är vi väl nu överens om ett par saker:
1) att när det krisar så vänder vi oss till staten, och inte till nån stekig key account-konsult med Tiger-skärp som tror att han hittat sitt inre djup via KENTs texter.
De privata alternativen kan nog kanske vara ansvariga för att höja högstanivån – men tryggheten och basen bör komma från vårt gemensamma, det som så fult ibland kallas ”staten”.
2) att det inte är nån skam med det – att hjälpas åt?

Benny: det börjar vara dags att kika förbi den värsta pandemikrisen och se en värld efter post-corona. Vilka förändrade beteenden tror du vi kommer att ha med oss ut ur krisen, och vilka fem nya beteenden hoppas du på?

NICKLAS BERGLUND

Läs mer