söndag 31 maj
Elefanten i rummet påverkar allt och alla
Illlustration: Maria Wall

Elefanten i rummet påverkar allt och alla

29 april, 2020

Krönika. Benny har tillfälligt slut på ämnes-servar, och lämnar för första gången frågan helt öppen till mig, dock med den rätt tongivande begränsningen att det INTE får handla om Corona. Redan här är jag så klart illa ute, när jag redovisar det direktivet – men hur lätt är det att inte nämna den enorma elefanten i rummet som alla tvingas förhålla sig till?

Kanske kan jag lösa det genom att i fortsättningen referera till ni-vet-vad som ”elefanten”.
För frånvaron av den vardag vi känner till handlar ju om den – saknaden av ordinarie umgänge, förströelser och upplevelser.
Allt som sker, liksom allt som inte sker, gör det i skuggan av vår fyrfoting.
Vissa saker har steppat in och tagit en betydligt större roll i våra liv under den här krisen. Teveserier till exempel har ju haft en mer eller mindre livsuppehållande funktion de senaste veckorna, som psykologiskt stöd och nåt slags mening under många, långa dagar och kvällar hemma.
Vi som är lite äldre än unga dras tyvärr fortfarande med en viss skam kring att titta mycket på teve, en motsvarighet till det millennie-kidsen INTE har kring sin skärmtid. Vi är indoktrinerade av det som i stora delar var helt sant på sjuttio- och åttiotalet – att det mesta av det som sändes på teve var skräp. Idag är ju verkligheten en helt annan, och den underhållning och infotainment som går att njuta av via strömningstjänsterna är ju rena rama guldgruvan – emotionellt, kulturellt och ur ett mer allmänbildande perspektiv.
En annan vinnare de senaste månaderna har ju varit vinarna. Från Systembolaget rapporteras att konsumtionen gått upp rejält under elefantens vår, och det är väl både oroande och mänskligt på samma gång. Och utan tvekan har det skett en viss uppluckring i de lutheranska reglerna även hemma hos oss, kring när man får hälla upp ett litet glas vin... Den senaste tiden har jag inte märkt några som helst restriktioner faktiskt, såvida lunchen har passerats med bara knapp marginal.
Så klart är det mycket vi alla saknar, och utan att lägga för mycket energi på anledningen, kan det vara nyttigt att fundera på sånt vi tagit för givet, och verkligen erkänna värdet i det vi saknar – som vi ansåg som självklara för bara sex veckor sen.
Att få gå på bio. Att krama nån vi träffar. Att kika på Löven eller SAIK tillsammans med ett par tusen andra hockey-junkies, att gå på teater, på innebandy eller fotboll. Att tränga in oss på en svettig, virusmättad konsert eller en bakteriestinn bar. Att få träffa människor man bara är lite bekant med, men som man inser att man nog längtar efter. Att få resa nånstans, vartsomhelst, och träffa människor man inte känner. Främlingar är en lyx förstår jag nu.
Någonting vi kan utvinna ur den här perioden är just det – att revalvera värdet på nästan alla inslag i våra liv. En helt unik chans faktiskt, att nollställa det där avmätta, bortskämda belöningssystemet som vi alla har i oss.
Förra gången det hände mig var när barnen kom i snabb takt och vände upp och ner på tillvaron. Man vacklade ut ur småbarnsåren två år senare och fick gåshud av att få gå själv på bio. Att resa iväg på jobb och bo bra var en rumspringa varje gång.
Kanske kan vi alla komma dit i höst?
Som bättre personer.
Tacksamma för att vi är friska.
Med ännu mer empati för andra människor, mindre känsliga för om vissa är lite annorlunda, eller bara olika dig.
Glada för även det lilla, och medvetna om vad vi kan åstadkomma när alla drar åt samma håll.
Vi borde med andra ord både kunna styra upp miljön OCH se till att fotbolls-VM inte hålls i Quatar.

Benny: Jag måste erkänna att jag post-påsk åkte upp till min fjällstuga i Hemavan för att kolla att allt var i sin ordning. För mig är Hemavan fjällena, i en märklig dubbel bestämd form. Det finns alltså fjäll (substantiv), fjällen (de svenska?) och fjällena – i mitt fall Tärna/Hemavan. Har du nåt andra hem i fjällvärlden? Red ut utbudet av små, säregna fjällorter.

NICKLAS BERGLUND

Läs mer