Foto: Maria Wall

Tidiga betyg är ett jäkla otyg

Krönikekollegan Karlsson snackar betyg, och inleder med en klassiker – att han fick betyg redan i kindergarten men att han inte tagit någon skada av det ... och tillägger att ”man inte får tycka så idag”.

Här vill jag kommentera några saker:
1) att du inte lidit av att få betyg i lågstadiet är väl inte ens ett tyckande om vi ska vara petnoga, utan ett konstaterande från din sida – vilket diskvalificerar den från kategorin ÅSIKT, som kan vara fel att ha.
2) du kan givetvis ha fel ändå, och att du skulle mått ännu bättre av att inte bli graderad på det viset som sjuåring.
Å andra sidan kan jag tänka mig att du klarade dig alldeles utmärkt i plugget, vilket gör bedömningen du blev utsatt för enbart angenäm – hela upplevelsen handlar ju i så fall om en validering på att du duger, det vi alla vuxna för övrigt lovat att förmedla till alla barn, vare sig du är en morbror, en juste granne, ungdomsledare eller just lärare.
Problemet med normalitetskurvan i betygssystemet är att den förutsätter att det finns en underkänd person i klassen för varje lyckad Benny, en som får höra att de är sämre för varje unge som prisas.
(Litegrann som i den märkliga Shyamalan-filmen Unbreakable med Bruce Willis där han är osårbar och Samuel L Jackson går sönder för minsta lilla.)
Som vanligt verkar förändringar av det här slaget vara till för politikerna som genomdriver dem i första hand, snarare än för barnen som de påverkar. För politikerna blir det här ett utmärkt inslag i ett kommande försvarstal, ett tydligt bevis på att de gjorde någonting i alla fall.
Inte ens i den så utskällda barnidrottsbranschen gör vi så längre. Jag är en del av ungdomsidrotten, som ni kanske förstått vid det här laget, och min förening Sandåkern har likt alla andra föreningar det inskrivet i sina bestämmelser att ledarna inte ska värdera, gradera och favorisera vissa barn framför andra – alltså inte toppa laget – förrän de är minst fjorton år.
Till och med hockeypappor och innebandymorsor har fattat, alltså.
Anledningen till detta är flera. För det första är det helt enkelt inte särskilt snällt gjort mot de som inte kommit lika långt i sin idrottsliga utveckling, och sen kan man föreställa sig att de knappast blir mer peppade av att bli bänkade heller.
Det här är dock självklarheter som skolministern blundar för, antagligen för att de antar att ändamålen helgar medlen. En annan alternativ förklaring kan vara att de helt enkelt inte bryr sig om alla barn får samma chans i skolan så länge de bästa ges chansen att blomma ut.
Den största elefanten de sväljer är dock följande: det faktum att hur en åtta- eller nioåring presterar i skolan enbart speglar föräldrarnas engagemang, deras utbildningsnivå, förmåga att vara delaktiga, vid liv, nyktra och en hel del annat.
Börjar man sätta betyg och etiketter på barn vid den åldern är risken också ganska överhängande att det blir självuppfyllande profetior – de som betraktas och pekas ut som kassa i skolan tar på sig den rollen och behåller den vanligtvis resten av skoltiden.
Kanske kan vi göra en deal med skolministern och låta betygen gälla för föräldrarna istället – de får helt enkelt sina egna namn på betyget, vilket skulle bespara ungarna stigmatiseringen men ändå tillfredsställa de bästa föräldrarnas behov av att få kvitto på hur himla bra och engagerade de är.
Mina bästa ämnen? Är det inte roligare att fråga om mina sämsta grenar? Matematik och hemkunskap, kan jag avslöja – från vilka jag klarade mig med godkänt betyg enbart tack vare mitt rykte som duktig i skolan samt inställsamt uppförande.

Benny. Det pratas ju mycket om att barnen är vår framtid, så de borde vi sköta om. Hur ser du på den framtiden häruppe i Norrl... i norra Sverige. Vad har den i sitt sköte för kust och inland?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!