Foto: Jimmy Widerlund

Specialister med brett kunnande

Det krävs hård träning att bemästra en brandbil. Den är inte bara större, tyngre och osmidigare än andra utryckningsfordon, den är också utrustad med fler redskap. På räddningstjänsten måste man nämligen kunna hantera det mesta. – Alla roller är lika viktiga, säger Urban Westerberg, brandman i Umeå.

Ingen insats är den andra lik. Brandbilen har kanske en självklar uppgift vid bränder, men faktum är att den även ska vara rustad för att användas vid trafikolyckor, kemikalieutsläpp och under olika typer av sjukvårdslarm. Det är upp till brandmännen att försäkra sig om att den håller måttet. Deras arbetsdagar innehåller i sin tur även fysiskt ansträngande övningar, fortbildning och protokollföring, samt annan tänkbar vård av material och utrustning. Det är så kallat förebyggande brandskydd. Redan från den första sekunden av arbetsdagen handlar det om att vara väl förbered på att olyckan alltid kan vara framme.
Men för brandmannen Urban Westerberg, från fjärde skiftlaget på Umeå brandstation, börjar den här arbetsdagen med en helt annan uppgift. Han har nämligen blivit tilldelad det mindre hedersamma uppdraget att få svara på frågor från en märkbart oinvigd besökare. Och min första utmärkande fråga är lika inövad som oskyldig.
– Det är faktiskt inte så mycket dötid som många tror, svarar Urban med ett skratt, under dagtid är det fulla arbetsdagar med hög sysselsättning.
Urban Westerberg har arton års erfarenhet av brandmannayrket, men ett av hans nyare ansvarsområden är att se över stationens utryckningsförare.
– Först och främst de sommarvikarier som vi förbereder för tjänstgöring, poängterar han. Till att börja med måste alla ha C-körkort. Sedan använder vi vår körgård, där de nya förarna får göra olika tester, för att se hur de behärskar bilarna i specifika situationer.

Förutbestämda roller
Under utryckning har annars alla som tjänstgör förbestämda roller. Som brandman ska man inte bara behärska fordonen, utan även vara beredd på andra förpliktelser i tjänstens namn, då de olika uppgifterna är i ständig rotation inom gruppen.
– Det är kanske främst rökdykarinsatser som tar på allra mest, dels för värmen och utrustningen, men även för anspänningen, som också tar på krafterna, säger Urban Westerberg.
– Men alla roller är lika viktiga, understryker han.
Varje utryckningsfordon är bemannat med en förare, två rökdykare och en rökdykarledare, medan en ur gruppen stannar kvar på stationen för så kallad soltjänst. Den positionen innebär en stationär samverkan med den övriga gruppen, om det skulle behövas assistans på hemmaplan. I gruppen som rycker ut ingår dessutom en styrkeledare, som då har det övergripande befälet över styrkan på plats.

Olika typer av fordon
Beroende på hur situationen ser ut finns det olika typer av fordon till förfogande, vanligtvis två av varje slag. Den första är ett räddningsfordon, eller släckbil, som är ett förstahandsfordon som används vid de flesta sorters utryckningar. Den är utrustad med två olika system, ett kopplat till en skumvätsketank, som främst används vid bilbränder, samt ett vattenbaserat system med en separat slang till varje rökdykare.
– I just den här bilen har vi fördelat räddningsutrustning, den som används vid exempelvis bilolyckor, på den vänstra sidan av bilen, medan utrustningen för att hantera bränder är placerad på den högra. I hytten finns sedan sånt vi kan tänkas behöva under utryckning, allt från värmekamera och luftbehållare till komradio och belysning. Allting måste vara i sin ordning innan larmet går, säger Urban Westerberg.

Sunt förnuft
Andra fordon i brandförsvarets arsenal är höjdfordon i form av stegbilar och hävare, för livräddning och släckning av bränder på hög höjd, samt tankbilar, utifall det skulle röra sig om en kraftig brand, där släckbilarnas tankar inte alltid räcker till. Tillsammans utgör de här fordonen en stor styrka, och om förutsättningarna inte är de bästa, kan den vara svår att manövrera ute i trafiken.
– Det viktiga är att ha sunt förnuft i sin utryckningskörning. Den är så klart situationsbaserad, men det gäller att aldrig få panik. Det händer att man stöter på problem, men jag tycker ändå att umeåborna är ganska bra på att skapa utrymme och hjälpa oss hantera sådana situationer, säger Urban Westerberg.
På Umeå brandstation sker det ungefär tre utryckningar per dygn, cirka tusen per år, och enligt Urban Westerberg är de flesta så kallade automatlarm, larm utan tillbud.
Här finns fyra skift, på totalt fyrtiosex personer, som arbetar delat dygn på veckodagar och heldygn på helger, för att på så sätt vara lediga varannan helg. Arbetstiden stannar då på 168 timmar i månaden.
– Det är ett påfrestande yrke som kräver god fysik och stor del av tiden ägnar vi åt att träna. Det finns en slags omklädningsrumskänsla över yrket, som är svår att sätta fingret på, men som verkligen sätter sin prägel. Men då spelar vi också många lagidrotter ihop, säger Urban Westerberg.
Specialister med brett kunnande
Det är inte konstigt att det blir omklädningsrumskänsla, att vara brandman är trots allt ett lagarbete. Till slut får Urban Westerberg också avlösning i min utfrågning, när brandmästaren Yngve Isaksson kommer till hans undsättning för att besvara några avslutande frågor om arbetsfördelningen.
– Hur arbetet hanteras på stationen blir en bollning mellan brandmästarna i de fyra skiftlagen. Alla ska kunna göra allt, men oftast finns det dem som specialiserar sig inom vissa områden, säger Yngve Isaksson, som även brukar följa med som insatsledare vid större utryckningar.
– Det är min uppgift att fördela styrkorna, fortsätter han, att kunna se vem som passar på en specifik position. Även om vi siktar på att alla ska ha ett brett kunskapsområde, kommer det alltid att behövas specialister. Det har att göra med intresse, vad man brinner för, det är ju trots allt det som styr ens val här i livet.
JIMMY WIDERLUND

Fler Artiklar
Klicka och läs!