Foto: Maria Wall

Dille på dill-chips vs tri-ceps

Karlsson är den här gången nyfiken på mina laster och lustar, och han agerar som vanligt med en högst omedveten timing. Mycket under den här vintern har nämligen handlat om att förbättra mina möjligheter att njuta av tillvaron.

Jag cocoonade ner mig i soffan under hösten, och sakta men säkert stängde de livsbejakande funktionerna ner, en efter en. Sånt här går i skov för mig, och jag kan plötsligt vara helt frågande till den person jag var bara förra månaden.
Min senaste inaktiva period lär ha inletts nån gång under sensommaren.
Det börjar med att det går lite tyngre på mornarna, och lite segare på dagarna. Det som brukar vara riktigt kul är bara ganska kul och här nånstans här gör vi oss själva den stora björntjänsten – att belöna och trösta oss med inaktivitet.
Jag behöver inte längre åka och träna, om det tar emot det minsta. Jag äter någonting gott men kortsiktigt istället – kanske köper jag hem mat, eftersom jag just kom överens med mig själv om att det är synd om mig. Och en film eller två, med snacks har jag väl ändå gjort mig förtjänt av eller hur?
Och efter bara någon vecka av soffhäng känns träningen ganska avlägsen, minnet av hur skönt det är finns kvar men det är en gulnad kopia som inte lyckas övertyga.
Det går väl precis lika bra att INTE träna kommer man fram till och åker på bio istället – mest för att få bulla upp med köpespopcorn och smågodis och dricka och snus om vartannat.
Det som var riktigt roligt förut, och ganska roligt för ett tag sen, är vid det här laget inte alls kul. Man är tröttare på kvällarna och tröttare på mornarna och framförallt tröttare på dagarna. Man blir snart också ganska trött på sin spegelbild, som i mitt fall antar den icke inbjudande formen ”smalfet” – det vill säga tanig överlag och lite degig i mitten.
Till detta ska ni föreställa er och addera den färg vi nordbor bär på i midvintern – som inte kvalificerar som en ordentlig färg ens, utan mer är en fadd ickefärg som däremot är bra på att framhäva skavanker och blemmor.
Själva transformationen är givetvis ingenting som sker över en natt, utan en långsam men beslutsam process, som vi håglöst iakttar och ignorerar på samma gång under ett par månader. Likt narkomaner måste vi nå ”rock bottom” innan vi funderar på att göra någonting åt förfallet, och inte ens det hjälper alla gånger. Vi följer minsta motståndets lag ytterligare en tid, och vi klär oss lite smartare istället för att ta oss i kragen.
Men till sist går det inte längre.
Vi tvingar oss tillbaka till gymmet eller skidspåret – och trots att vi har många mil och timmar där en gång i tiden känns det obekvämt och malplacerat, men faktum är att redan efter första gången, och definitivt efter andra och tredje gången börjar det märkliga välbehaget göra sig påmint igen. Muskelminnet minns, liksom belöningssystemet som väntat på att få peppa oss igen.
Idag njuter jag vansinnigt att åka längdskidor igen, och kan inte förstå mig på den som inte tränade där under en period.
Jag passade i samma veva på att säga NEJ till min största last genom tiderna – OLW:s dill och gräslök-chips.
Det här missbruket har varit tydligt i decennier – med alla tänkbara symptom på beroende som går att hitta. Mycket av min tid gick åt till att tänka på chips och vissa upplevelser var otänkbara utan dem, mitt humör påverkades när jag inte hade skiten hemma och jag åt dem rituellt, alltid bara ett i taget.
Men nu är det alltså slut, sen ett par månader. Jag har inte haft något återfall, och dessutom uteslutit möjligheten att umgås och konsumera dill- och gräslök som vanliga människor någon gång i framtiden.
Så statusen idag för Berglund är således: träningsflitig, chipsfri, ej smalfet, energisk och förhållandevis glad.
Men som sagt – sånt här kan ju förändras.

Benny; yin och yang handlar om balans. Hur ser du till att få balans i ditt lilla mikrokosmos – centrumfyrkanten?
NICKLAS BEGRLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!