Foto: Maria Wall

... såsom och vi förlåta dem som glömt oss

Krönikekollegan Karlsson vill ha en bild av grannsämjan kring familjen Berglund, i vårt fall Rödäng som i princip är världskänt Väst-På-Stan för att vara en samfällighet som doftar av grillglace, långlediga lärare och tändvätska under sommarmånaderna. Och sammanhållningen är god, vilket manifesteras på olika sätt – ibland i form av cykelfester, ofta via att vi skjutsar varandras ungar till olika träningar och därtill att vi gladeligen spinkar på de äldre tonåringarna, när deras föräldrar mot bättre vetande åkt bort över helgen.

Själv har jag en nära relation till några grannar, normal relation till många men förvånansvärt dålig kontakt med en del. De verkar schyssta och så, men det har liksom aldrig riktigt blivit av det där med att presentera sig – och efter tio år är det ju sen ungefär nio och ett halvt år på tok för sent för att gå över med lite hembakt och hälsa ordentligt.
Jag skäms för att erkänna att jag inte vet namnen på alla som bor inte alltför långt ifrån mig, men är som sagt lite bakbunden vid det här laget.
Sen kanske de trivs alldeles utmärkt med mig på avstånd och de är ju under alla omständigheter medskyldiga till den här lätta distansen mellan oss.
Och jag har jämfört vår situation idag kring det långa Klaverstråket med min uppväxts gata, där jag bodde precis lika länge som jag nuförtiden bott här, från vilken jag fortfarande kan rabbla alla föräldrar och alla ungar givetvis och även merparten av de husdjur som utgjorde faunan på Körsbärsvägen.
Jag minns till och med några telefonnummer.
Hur kan det var så?
Nu är ju ingen fara på taket, situationen fungerar svenskt och bra här i kvarteren. Vi hälsar och nickar precis som man ska och kallpratar gemytligt.
Men då och då går det upp för mig att om jag inte stöter på mina avlägsna grannar i rätt kontext, låt säga utanför huset, på parkeringen, eller in dess direkta närhet, har jag inga som helst möjligheter att känna igen allihop.
Det här har ju med största säkerhet hänt redan, att jag nonchalerat en god granne utanför ICA Maxi eller längs Kungsgatan i centrum.
Sen kanske inte någon bryr sig om huru-vida jag känner igen dem eller inte, det kan vara min fåfänga som lurar mig att tro att folk går omkring besvikna över att jag inte morsat. Kanske känner de inte igen mig heller, den möjligheten måste jag också hålla öppet för.
Men vad kan vi då lista för orsaker till detta fenomen, till vårt försvar, vi som lider av den här åkomman?
För det första är det onekligen lite mer att hålla reda på nuförtiden, jämfört med när man var tio år. Då var ju liksom hela ens universum Körsbärsvägen från Sture och Marianne Ådén på ena sidan förbi profiler Anna Ström, Ankan Strandberg och hans farsa Bertil, som brukade överfalla oss som Cato överfaller (chief) inspector Cluseau, Stig på salongen Berne-Stigs till slutet av gatan där Ahlanders höll till.
Idag är ju sammanhangen betydligt fler.
Det är kunder och kolleger, föräldrar i olika ungdomslag, ungarnas lärare, ungarnas klasskompisars föräldrar och plastpappor och bonusmammor, farsans kompisar och därtill ett hundratal halvt bekanta Facebook-vänner som jag knappt vet vilka det är som ständigt hotar med att dyka upp i verkligheten och göra mig osäker.
Det börjar så att säga vara fullt på hårddisken.
Och vad kan man göra?
Skaffa sig nytt utrymme på den känns inte realistiskt, allt eftersom hårdvaran blir allt omodernare. Det lämnar i så fall bara två alternativ:
1) att rensa ut bland allt skräp av kontakter, bland flirtar från 80-talet och parallellklasskompisar från mellanstadiet, och 2) att helt enkelt acceptera faktum – att det är på det här viset.
Och därmed också förlåta dem som oss glömt har.

Benny; helt säkert är det att vi kan förbättra vårt minne via olika mentala övningar. Det gäller hela vår mentala situation, förresten. Vad har du för knep för personlig utveckling och välbefinnande? Yoga, 5:2 eller V75?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!