Foto: Maria Wall

Västerbotten fejsar kulturdriven tillväxt

Jo, jag har faktiskt fått en inbjudan till smygpremiären före den officiella invigningen av Guitars The Museum – vilken jag därmed håller som den coolare kvällen, mest därför att det är den jag är bjuden till. Den biljetten har jag förtjänat genom att vara en hygglig kompis till kulturentreprenör Fagerlund under de år när han först och främst var kulturarbetare, gitarrist och låtskrivare Fagerlund.

Fredrik var, som många förhoppningsvis känner till, medlem i rockbandet The Facer – som i alla fall under några månader var lika heta som The Hives. Förgrundsfiguren i bandet var sångaren Poul Perris, men om Poul var Mick var Fage definitivt Keith.
The Facer är ett bra exempel på bra kultur, på bra musik i kombination med bra paketering, på bra snubbar. Och framförallt är gruppen ett typexempel på två väldigt aktuella ämnen, nämligen 1) kulturdriven tillväxt och 2) vikten av bra team.
De gör det tydligt, så här i backspegeln, att människor som jobbar med kultur i någon form – även om de kanske inte får så mycket fame och fortune för varje enskild gärning – tenderar att fortsätta kreera, samarbeta och förr eller senare göra stora avtryck någon annanstans.
Att genomföra, även om det är någonting litet, är grundbulten. Det inspirerar andra, det lämnar ett spår efter sig och det leder alltid till möten mellan människor där ytterligare idéer och samarbeten kan födas.
Umeå är Kulturhuvudstad i år. Definitivt ett resultat av att staden fått saker gjorda i många år. Den kulturen startade faktiskt redan 1864 när Umeå Musiksällskap bildades – någon jag fick lära mig av professor Lars Westin nere på Västerbotten på Grand Hôtel i måndags förresten (temat givetvis ”kulturdriven tillväxt”).
På ett eller annat sätt hittar vissa individer och grupperingar, på vissa platser, vägar att ta ett projekt hela vägen från idé till slutförande. De lyckas via kompetens, beslutsamhet och passion. Det är en sån atmosfär regioner försöker skapa och kommunicera ut, för att attrahera ännu fler kreatörer.
Den kulturdrivna tillväxten kring The Facer är alltså långt större än de plattor de gjorde och sålde, den inspiration de gav andra eller ens att basisten Henke Kjellberg personligen skapat ytterligare en umeåmusiker i form av sonen Kalle Kjellberg. Den stora, långsiktiga, samhällsekonomiska vinsten är att folk av det här slaget inte kan undvika att fortsätta skapa.
Fagerlund är idag framgångsrik kulturentreprenör, som presenterar och projektleder Umeås nästa stora upplevelse, Guitars The Museum, Poul Perris är psykolog och teve-stjärna, aktuell just nu med SVT-serien ”Nyfiken på partiledaren”, basisten Henke Kjellberg är en av grundarna och delägarna till det internationellt framgångsrika bolaget Toontrack och slutligen har vi batteristen Peter Furby, som nyligen bytte ett management-jobb i London för vidare mjukvaruutveckling hemma i Sverige igen.
Kulturdriven tillväxt har många definitioner, det ni nyss läste är en av dem.
The Facer fick förvisso massor av kärlek och respekt redan på den tiden – främst från rockrävar som Måns Ivarsson på Expressen och kvinnor i alla åldrar, men betydligt mindre, för att inte säga ingen kärlek alls, från politiker och företagsledare. De såg en A-kassa-aura över den stiliga kvartetten snarare än potential, en trist fördomsbild som dock är på god väg att monteras ner med det nya tillväxtsynsättet – och sakta därmed ersättas av förhoppningar.
Avslutningsvis. Jag har käkat lunch många gånger hemma hos FF och han bjöd då ofta på (alltid?) på en specialare vi kallade ”kulturlunch”. Så om du Benny önskade Keiths ”bangers and mash” på menyn får väl jag då efterfråga Fages pasta med chorizo, tomatsås, en klick creme fraiche och hårdbröd – där hårdbrödet för övrigt symboliserade den karga kulturarbetartillvaron.

Benny; det blir kvinnohistoriskt museum och ett gitarrmuseum nu under 2014 – men om vi skulle fundera över en fast utställning över de viktigaste kulturella fenomenen genom Umeås historia, vad skulle vi mötas av då?
NICKLAS BEGRLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!