Foto: Maria Wall

2013 – världens snabbaste år, hittills

Ytterligare ett år läggs till handlingarna. 2013 var det där som svischade förbi. Världshistoriens snabbaste år hittills för övrigt.

När folk bad mig sammanfatta årets viktigaste inslag – som ni alla känner till är sommaren – redan i början av augusti, svarade jag varje gång att jag inte kunde uttala mig eftersom jag fortfarande försökte acceptera att sommaren dessförinnan, alltså den som passerade oss i överljudsfart 2012, var slut.
Jag är liksom hjälplöst efter, märker ni det? Inte undra på att man missar samlingar och teveprogram ibland – när min mentala tid säger ”strax efter lunch i oktober 2009”.
Tiden är lömsk, inte statisk och långt ifrån pålitlig – men trots det mäter vi förvånansvärt mycket i just den enheten. Den upplevs olika av alla, och var och en av oss har inte heller alltid samma känsla för hur fort den går. En timme här kan kännas lång och en timme där kan försvinna i en blinkning.
Men generellt kan man säga att den går allt fortare, med tiden liksom.
Jag har nu nått den ålder som var medellivslängd i mitten av 1800-talet och till och med det lyckas göra mig lite bluesig. Huruvida jag lider med dem som gick ur tiden så tidigt i livet för 150 år sedan eller om jag bara tycker lite allmänt synd om mig själv är oklart.
Samtidigt blir livet på något märkligt, och framförallt oväntat, sätt bättre med åren, även om vi inte är lika löftesrika som tidigare. Även om vi inte är lika stiliga och spänstiga som förut. Möjligtvis är det så att vi uppskattar tillvaron mer, nu när det verkligen gått upp för oss att saker och ting inte varar för evigt.
Saker jag tagit för givna under alla år förundras jag nu över. Naturen framträder på ett annat sätt idag, tydligare och på samma gång gåtfullare. Frukter har jag också en förnyad respekt inför – osannolikt fiffiga produkter faktiskt – liksom fjällbäckar, katter och hundar och myskoxar och människor.
Och barnen.
Det är förresten det enda positiva med min tilltagande hypokondri (jag dras för närvarande med åtminstone två riktigt allvarliga självdiagnoser) – att man utan att vara sjuk på riktigt (kanske) får en ökad medvetandegrad där en kram från nån av arvingarna kan bli meningsfull på ett djupare sätt än att den bara är mysig för stunden.
Men de håller givetvis också på att förändras med en icke önskvärd hastighet, barnen. De är båda tonåringar nu, och trots att jag verkligen ansträngt mig för att uppfostra dem neutralt (jag siktade åt killhållet om jag ska vara helt ärlig, för att till slut hamna nånstans i mitten) börjar jag förlora kampen mot biologin och de blir mer och mer kvinnliga av sig. Prognosen är så pass mörk att jag antar att vi kommer att se ett par högklackade skor i tamburen inom bara ett par år och kanske kommer någon av dem att tillåtas ta hål i öronen före artonårsdagen, vi får se.
Tiden är alltså inte på min sida i det avseendet heller.
Det har gått så långt att jag närmar mig en lättare Münchausen-by-proxy-diagnos, när man gläds lite i smyg om de gör sig illa lite grann, bara så pass att de kommer till en och behöver tröst på det vis de gjorde när de är små. Jag räds dock att de snart kommer att handla om mer än uppskrapade knän – sår där det inte hjälper med att blåsa och sätta på ett plåster.
Men till dess kan jag med fog citera Veronica Maggio och Håkan Hellström ur låten ”Hela huset”.
”Blundar tills jag skymtar lyckan
och jag vet
att allt är för bra nu.”
När ni läser det här är det nyårsafton och jag hoppas att ni har det alldeles för bra. Vi i familjen firar antagligen nyår i Hemavan, som brukligt, och eftersom det alltid brukar vara trångt på mobilnäten den här kvällen passar jag på att hälsa Gott Nytt År till alla, här och nu.

Benny! Nu har det nya Kulturåret börjat här i stan. Jag ber dig inte skriva på samiska, men ge mig lite tips om hur vi kan ta emot europeiska besökare!
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!