Foto: Maria Wall

Hallucinationer och matminnen

Jag är född i början av 50-talet och tillhör den generation som rest ut i världen flest gånger. Första resan utomlands gick med tåg från Kiruna till Narvik. Jag kan ha varit 6-7 år och minns fortfarande hur man från tågets fönster kunde se ut över fjordar med blågrönt kristallklart vatten och kunde se sänkta skepp från andra världskriget ligga där på bottnen. Vi åt lunch någonstans, en köttfärsbiff med brun sås och jag tror det var en korintsås spetsad med några droppar madeira. Hur kan jag minnas en sådan detalj?

Jag blir isolerad och lagd
i ett torftigt rum på NUS
Hemkommen från min senaste resa till Dubai kände jag mig krasslig och när jag försökte få tag i penicillin på Vårdcentralen så blev de väldigt intresserade av mig sedan de fick veta att jag var hemkommen från Dubai. Socialstyrelsen och Smittskyddsinstitutet hade larmat om en epidemi som fanns i Mellanöstern och arabvärlden, ett dödligt coronavirus, och nu skulle alla som kom hem därifrån kollas upp. Jag var alltså ett synnerligen intressant objekt och isolerades nu på en säkerhetssal på Infektion. Proverna man tog skickades med flyg direkt till Smittskyddsinstitutet.
Jahaja, tänkte jag. Den här kroppen befann sig för något dygn sedan omgiven av de mest fantastiska skyskrapor och arkitektoniska utsikter, nu låg den i en sjuksäng i ett isolerat rum med dropp i armen och syrgas i näsan och tittade mot en tomvägg där ingenting hände. Ibland kom det in vårdpersonal inkapslade i munskydd och engångsplast över hela kroppen. ”Hello aliens” sa jag. ”Allt väl?”

När reseminnen faller
sönder i en massa detaljer
När man ligger sådär i feber och halvdvala och inte har någonting att göra, medveten också att jag hade en krönika att skriva – den skulle handla om resor, utifrån det uppdrag jag fått av krönikekompisen Nicklas. Tom vägg. Vit sådan. Filmen kan börja. Det var här köttfärsbiffen i Narvik lösgjorde sig från dolda gömslen i hjärnans vindlingar. Och framförallt den där pikanta såsen med korinter och madeira.
Minnet ville nu också ta mig med på en middag på restaurang Bäckahästen i Stockholm år 1959 med kyckling och pommes frites, men jag lyckades hoppa ända från till 1969 när jag liftade i England för mig själv. Vad hände där? Jo jag stod på tå utanför ett fönster i Bridlington och såg månlandningen sändas direkt i TV. Några timmar tidigare hade jag suttit på ett långtradarfik någonstans norrut och druckit blaskigt te och ätit en corned beef roll. Hur kan jag minnas detta? På kvällen satt jag vid Nordsjöns bränningar med hippisarna på stranden och drack cider. Det enda svenska band de hade hört talas om var Spotnicks från Göteborg. Så lämpligt denna dag när människan hade landat på månen. (Så töntigt tänkte jag. Och ville hellre prata om Jimi Hendrix, Procol Harum eller The Nice.)

Hallucinatoriska rusminnen
i en mycket syresatt hjärna
Jag låg alltså där i min isolering med dropp och feber och syret som rusade direkt till hjärnan och fick massor av hallucinatoriska reseminnen som överföll mig. Den lilla tanten, amerikanskan, som shoppade i kvartersbutiken på Sicilien och som definitivt måste ha varit Doctor Ruth. Han med skägget som såg ut som Lars Molin och som också visade sig vara Lars Molin som vi åt med några kvällar. Varför dog han för som hade så mycket ogjort! Vi drack sicilianska mandelviner tillsammans. Minnet vandrade vidare till Mallorca och de söta likörerna och de där platta bullarna med glasyr och pudersocker. Varför äter de så mycket sötsaker kring Medelhavet? Hyllorna i snabbköpen på Sardinen är till största delen fyllda med kakor och kex. Det är likadant i arabvärlden. Gottesaker, kanderade dadlar, persisk kola.
När jag minns mina resor är det dofterna och smakerna. Ibland ljuden. Klicket från lilla burken med Becks Bier jag öppnade när jag kröp ur sovsäcken på ett fält i norra Tyskland. Det salta smöret i en keramisk bytta i Aaachen en tidig morgon när jag åt frukost. Smaken av det vita glas vin jag drack med Staffan Ling en gång när vi var i London och såg Starlight Express; vi gick till en fiskrestaurang och åt ”Sole” med beurre noir. Jag minns fortfarande smaken av det brända smöret.
Hela tiden försöker jag minnas den där smaken av korintsåsen med madeira jag fick som barn i Narvik. Kanske minnet sviker mig. Brukar de inte ha korintsås till torsk? Kan jag verkligen ha ätit en köttfärsbiff i Narvik på 50-talet? Ja såsen var brun. God Morgon!

Ja du Nicklas. Nu fick ju du rycka in och skriva en extra krönika när jag låg i sjuksängen. Så då hittar jag själv på ämnet till min nästa som kommer efter denna. Vi får se vad det blir!
BENNY KARLSSON

Fler Krönikor
Klicka och läs!