Foto: Maria Wall

Valet mellan frilla och flint är inte svårt

Benny klämmer in så många tveksamma fakta i samma fråga att jag nog först måste stanna upp och analysera dem, innan det är någon vits att börja jobba med den trend han lanserar – annars riskerar jag att hamna helt snett från början.

Vi börjar med att du ”ser fler och fler skalliga män” – det kan ju, om man vill vara lite krånglig och vetenskaplig, bero på en herrans massa olika saker:
A) att dina vänner blir äldre och tappar håret,
B) att du har fått bättre syn, eller
C) att du själv vill stärka din tes och därför noterar fler skalliga män än tidigare.
Många av dem, fortsätter du, jobbar med IT. Den här högst tveksamma, för att inte säga fabulerade, korrelationen mellan IT och skallighet skulle jag vilja avfärda direkt, utan vidare motivering.
Däremot stämmer det att det varit modernt i många år bland män att raka bort frisyren, oavsett hur mycket man har av den. Det är en trend som faktiskt existerar, Benny, vilket hjälpt många i gränslandet mellan frilla och flint att göra slut på lidandet och kapa svansen vid ett enda tillfälle.
På sjuttiotalet var det inte lika enkelt, för då fanns det blott en man som gav skalligheten ett ansikte – Telly Savalas, mycket mer känd som deckaren Kojak.
Enbart känd som Kojak om man vill hårddra det. Det här hände sig nämligen under en tid när svensk nöjesmedia inte iddes kommunicera vad amerikanska tevestjärnor hette egentligen, utan nöjde sig med att presentera dem som sina karaktärer. Här är exemplen oändliga: nämnde Kojak, JR från Dallas, Luke från Macahan, Chao Li (a Angelas betjänt) eller varför inte Vargtass? Denne bildsköne yngling som spelade, just precis ... indianen Vargtass i ”Kampen om Colorado”. (Vargtass åkte till och med runt i folkparkerna i Sverige, oklart dock vad han gjorde på scenen.)
Kojak, eller Telly om ni vill, var den enda tröst tunnhåriga män erbjöds på den här tiden. Det ryktades att kvinnor föll som furor, och att Telly upplevdes som oerhört manlig och sexig, och då enbart tack vare det skalliga huvudet i så fall, för det fanns sannerligen inte mycket annat att hänga upp hans eventuella sex-appeal på.
Vad sägs om att döda ett par myter kring skallighet, här och nu.
Den första och största är givetvis att flint är lika med manligt, och lika med sexigt. För att kvinnor inte tänder på flintskallighet per se är faktiskt redan bevisat – av det enkla faktum att vi män är livrädda för att tappa håret. Mer eller mindre allt killar och karlar gör, från att träna hockey fjorton gånger i veckan till att backa med släp eller göra sitt yttersta för att tjäna en hacka bottnar i chansen att uppfattas som attraktiva av tjejer och kvinnor. Om det verkligen hade varit så enkelt, om genvägen vore att bara tappa håret, hade vi naturligtvis gjort det för länge sen.
Skallighetsmyt nummer två: Att skalliga män skulle vara mer virila?
Icke sa Nicke OCH Illustrerad Vetenskap. Jag citerar expertis här så att vi slipper återkomma till ämnet:
”Förvisso hänger skalligheten ihop med de manliga könshormonerna, men det är inte för att de producerar mer testosteron än andra som vissa män blir skalliga.
Skalligheten är ärftlig, och den gen som kodar för håravfall går i arv från mor till son. Genen är knuten till våra könskromosomer, närmare bestämt till x-kromosomen. Alla människor är utrustade med två könskromosomer. Män har en x-kromosom från sin mor och en y-kromosom från sin far, medan kvinnor har två x-kromosomer, en från vardera föräldern. Får en flicka en x-kromosom med skallighetsgenen, kommer hon i de flesta fall att ha en ”frisk” gen på sin andra x-kromosom, som förhindrar att åkomman slår igenom. Män som bär på skallighetsgenen har däremot inte någon annan x-kromosom att falla tillbaka på.”

Till nästa gång.

Benny: 500 jobb bort från kronjuvelen Umeå? En stad som vant sig med uteslutande framgångar om man bortser från Lövens box-play. Vad har du för åsikter kring Volvos beslut, och vad har du för medicin?
NICKALS BERGLUND

Fler Artiklar
Klicka och läs!