Foto: Peter Öberg

Den trofaste Saab-fantasten

När Nils-Olof Nilsson kontaktade Bil & Bostad och berättade om sin far David, som kört Saab genom hela sitt vuxna liv, kände vi oss tvungna att göra en tur till Bjurholm för att få träffa honom. – Jag köpte den första bilen 1951, vet inte varför det blev Saab, men på den tiden var det svårt att få tag i en bil. Jag hade tagit körkortet något år innan, vi hade just sålt traktorn, och jag minns att jag var i Örnsköldsvik. Det var där jag köpte den, min första bil. Min första Saab, säger David Nilsson, med ett nostalgiskt leende på läpparna.

David Nilsson är 91 år gammal. Han sitter i sitt kök, redo att minnas tillbaka till en svunnen tid, och han berättar att han varit lite nervös inför att träffa oss. Det är kyligt ute och höstlöven blåser fram över gatan, en helt vanligt septemberdag i Bjurholm, som varit Davids hemvist sedan 50-talet. Hans första Saab var en Saab 92, men det var inte hans sista. Ända sedan den där första bilen har han nämligen valt att vara trogen märket i både vått och torrt.
– Nio stycken har det blivit genom åren, och bortsett från den som jag köpte begagnad är jag väldigt nöjd med dem, de har hållit väldigt bra. Bilar har förändrats mycket, det är svårt att jämföra dem sinsemellan. Den första var speciell, men den sista är nog min favorit, säger David.
Den sista bilen i fråga var en Saab 9-3 från 1998.

Turerna kring Saab
Turerna kring Saab 9-3 och bilmärket Saab har annars varit många. Men efter uppköpningar, nedskärningar och konkurs, verkar Saab nu vara på väg att resa sig ur askan. Under onsdagen den 18 september rullade nämligen återigen modellen 9-3 ut ur fabriken i Trollhättan, den första som byggts där på två år, och även om vissa frågor kvarstår, siktar de nya ägarna Nevs på att starta produktionen för fullt i höst. Nya verktyg måste tas fram, delar ska beställas och återförsäljarnät upprättas, men sedan väntas Saab officiellt vara återuppstått. Fortsättning följer alltså på det som började med den så kallade Ur-Saaben, Saab Exp. Vagn 001, prototypen till den bil som David Nilsson hann köra i över tio år, innan han blev tvungen att gå vidare till nästa Saab.
– När min första bil gick sönder hade jag inte råd att köpa en ny, så jag var på väg att skaffa en cykel, när jag lyckades vinna på tipset. Jag vann så mycket att det räckte till en ny bil istället för en cykel. Det blev min andra Saab, säger David, samtidigt som han bjuder på ännu ett av sina leenden.

Semesterresor
Det sägs att hunden är människans bästa vän, men det bästa med människan kan mycket väl vara bilen. För även om framstegen med det kommersiella motorfordonet inte har inneburit att hjulet uppfunnits på nytt, har bilen för alltid förändrat hur människan tar sig fram i vardagen. Ett av Saabs många slagord genom åren har varit ”hitta din egen väg”, och man kan nog säga att det är just vad utvecklingen av bilen har möjliggjort. David har i alla fall hittat sin egen väg, men trots hans framfart här i livet är erfarenheter en resa han blygsamt berättar om.
– Jag jobbade på Lantmännen i 33 år, började på lagret, övergick sedan till försäljning, och slutade som filialchef. Det hände att jag hoppade in som chaufför ibland, men det var bara tillfälligt.
– Jag har egentligen inte kört så mycket, det har kanske blivit några få semesterturer, men annars har jag mest kört till och från jobbet. De längsta körningarna jag gjort med bil är till Stockholm och Västerås, där jag har mina andra söner, säger David.

Kört prickfritt
Körkortet tog han 1949 och om man får tro den tredje sonen, Nils-Olof, som sitter bredvid honom vid bordet, har hans pappa kört prickfri sedan dess. Något som David också ödmjukt bekräftar efter en stunds övertalning.
– Några glasrutor kanske har brustit och bläcket på grillen har skadats någon gång, men det är sant, inga olyckor. Förutom när en häst sparkade in skärmen på bilen förstås. Den sparkade så hårt att det skakade i hela bilen och blev en stor buckla på framskärmen. Jag kommer inte ihåg exakt när det var, men det var vänstertrafik och det var på Grubbe det hände, säger han.

Elva i bilen
Den värsta nervositeten verkar nu ha lagt sig, och efter att stolt ha visat upp bilder på de Saab-modeller han haft genom åren, fortsätter berättelserna.
– En annan gång när vi skulle och bada var vi elva personer i bilen. Det var väldigt varmt, så många bekanta ville följa med, det var en upplevelse. Jag tror inte det är många som varit elva stycken i en Saab, vet inte hur vi lyckades, säger David.
– Det där minns jag, att vi skulle och bada, och att jag satt i ditt knä medan du körde, inflikar Nils-Olof. Jag tror det var i 92:an. Mycket har hänt sedan den modellen. Den hade utfällbara körriktningsvisare, det kommer jag ihåg, för när det var kallt var man tvungen sitta och banka på insidan för att kunna fälla ut dem.
– Ja, bilarna såg helt annorlunda ut då, fortsätter David. På den tiden var man även tvungen att ta bort ryggstödet för att kunna komma åt bagaget. Det var väldigt krångligt.

Saknar att köra
På senare år har David valt att trappa ner på sin tid bakom ratten, efter att körningen också har blivit krångligare och mer riskabel för honom. Stugan i Lillarmsjö är ett av de smultronställen som han fortsatt köra till, men han har alltid varit noga med att rätta sig efter yttre omständigheter. Ingen körning i mörker, dimma eller snörök. Men han har alltid fortsatt att köra när han kan, fram till i sommar, då David Nilsson drabbades av en stroke. Han återhämtade sig, men tvingades då sälja den sista Saaben, och på frågan om han saknar den, märks det att det är något som verkligen berör.
– Jag saknar att köra, men man har insett att det är slut, säger han kort.
Saab har haft sina problem, men verkar hämta sig ännu en gång. David Nilsson har också överkommit motgångar och om alla Saab-kunder var som honom, skulle nog verkligheten för den forna svenska biljätten se väldigt annorlunda ut i dag. Om det är så att trägen vinner, måste trogen komma på en hedersam andraplats.
Innan vi går frågar vi David om det är viktigt för honom att hans söner också kör Saab, som Nils-Olof faktiskt gör, men David försäkrar oss om att det inte är något som han har tvingat på honom. Sedan bjuder han på det där leendet en sista gång.
JIMMY WIDERLUND

Fler Artiklar
Klicka och läs!