Foto: Maria Wall

Vad är väl ett radhus på Utopia-gallerian?

Skulle jag kunna tänka mig att bo i något av dessa spatiösa Grand-Designs-hem på taket till Utopia? Oh, ja ... men det ska jag inte göra. Tänka på det alltså.

För drömmar är en form av planering och det lönar sig inte för mig att planera för ett boende nere på stan.
(Mostly because of barnen som needs to live nära school och friends ... jag skriver som du förstår på engelska så att de inte understands.)
Ska jag vara helt ärligt är ju barnen inte den främsta orsaken till varför den här affären inte kommer att bli av utan snarare prislappen, som lär hamna på en sex-sju miljoner.
Här gäller det därför att snabbt mota Olle en bra bit utanför grinden, för om man inte är uppmärksam kan oskyldiga dagdrömmar med tiden övergå till avundsjuka. Och avundsjuka är som bekant varken klädsamt eller särskilt produktivt.
Realiteten ser ut så här. För att få ihop en mindre förmögenhet, som krävs för ett hus på Utopia, behövs något av följande:
A) att få starta med en stor förmögenhet
B) att vinna på lotto
eller C) att investera lite för mycket tid i jakt på pengarna.
Och jag har inget arv av det slaget väntande på mig, jag spelar aldrig – av ren och skär lathet, tror jag – och jag gillar olyckligtvis att göra en massa saker som inte bringar inkomster, som att träna tjejer i innebandy, spela Wordfeud, se på tennis och Tottenham, åka på ungdomscuper eller bara ligga och fundera. (Jag har en morbror som kallar mig ”Kronblom” efter min dragning till kökssoffor.)
Lyckligtvis är Wall Street-ambitioner ganska meningslösa, det kan vara bra att hålla i minnet. Johan Staël von Holstein, en gång i tiden grundare till Icon Medialab, bevisade det när han med en förmögenhet på några miljarder råkade avslöja inför Jan Stenbeck att han kände sig rik. En villfarelse som Stenbeck genast tog ur honom. Javisst, han kanske var rik, i Sverige ... men att det inte räknades. Jan började prata om egna öar och yachter och hux flux, utan att börskurserna hade förändrats det minsta, var Johan inte längre särskilt förmögen.
Och samma logik kan man använda till sin egen fördel, helt enkelt genom att inte jämföra sig med någon alls eller i alla fall göra oss själva tjänsten att titta åt sidorna istället för enbart uppåt – och jämföra sig med någon duktig, strävsam person som inte vadar i pengar.
Tricket är som ni redan vet att vara nöjd med det man har snarare än att hela tiden försöka skaffa sig det man tror ska göra susen. Med åren har jag lärt mig skala bort en hel del som jag tidigare trodde mig kunna bli avundsjuk på. Lite surt-sa-räven-om-rönnbären-stämning är det förvisso men tricket är att fokusera på det som är trist och krångligt med de klassiska dagdrömmarna:
Att sluta jobba: Det är en av de större illusionerna vi dras med, att vi människor inte skulle vilja jobba. Att jobba är en förutsättning för att vara ledig ibland – och vem vill inte det?
Att bo i New York: Jaha ... men vad ska man göra där, egentligen? Alla i N.Y. hävdar dessutom att de snart ska flytta från stan, men de vet bara inte vart de ska ta vägen. De har liksom nått urbaniseringens slutstation.
Att okynnesresa: En sak många hävdar, om ifall de blev rika, är att de skulle resa, vad det verkar planlöst. Det tilltalar inte mig. Min flygrädsla jobbar för mig i det här avseendet. Man reser bara nånstans om det verkligen är nödvändigt. (Tack farsan för den västerbottniska grundinställningen.)
Att äga vintagebilar: Här åker jag däremot dit. Det finns nog ingen gräns för hur mycket pengar jag skulle kunna spendera på bilar. Som tur är får jag i alla fall kika på drömbilarna varje vecka i teveprogrammet ”Chasing Classic Cars” på Discovery Channel. DET är jag däremot lite avundsjuk på – att kunna väcka liv i gamla bilar. Det skulle jag kunna göra resten av livet, om jag kunde.

Benny; Att ställa radhus ovanpå gamla Kungspassagen känns oerhört logiskt när nån väl kläcker idén. Vilka fler geniala idéer om Umeå har vi inte kommit på än? Har nu några förslag?
NICKLAS BERGLUND

Fler Artiklar
Klicka och läs!