Foto: Maria Wall

Liiite bättre än andra – men bara då och då

Herregud, vilken fråga. Känner jag mig förmer än andra ibland? Precis här hade det ju varit enkelt för mig att skriva att jag INTE gör det, men det vore varken sant eller intressant att göra det. Jag vill också hävda mig, precis som alla andra.

Att få erkännande är ett grundläggande mänskligt behov, det håller nog de flesta med Mazlov om. Och undrar förresten om inte den behovstrappan är i starkt behov själv, av att uppdateras – efter den kommunikationsrevolution som skett de senaste tio åren, med påföljande förändringar i beteenden.
Tidigare räknades fysiska behov som mat, sex och sömn först, följt av grundstenar som hälsa, gemenskap, familj och först därefter rankades uppskattning och erkännande.
Möjligheten/risken är stor att våra kommunikationsmönster på 10-talet, med sociala medier och en ständig uppkoppling mot andra, programmerat om oss till att hellre söka uppskattning från folk man inte eller knappt känner, framför en småtrist men stabil familj.
Kanske är likes på Facebook viktigare än sex för många idag (och definitivt enklare) i tider när det också verkar vara lika viktigt att fota sin mat på lördagarna som att äta den.
Härmed kan vi väl slå fast att vi eftersträvar gillande, mer än någonsin eftersom det blivit så enkelt att få det, när antalet tillfällen ökat så dramatiskt.
Så hur går vi då tillväga, för att värdera den uppskattning vi får – jo, vi jämför oss med andra.
Oavsett om det sker via smartphonen eller live.
Det här är givetvis inget perfekt sätt att ta reda på saken, men egentligen det bästa vi kommit upp med så här långt. Få kan vara tillfreds med det vi har allena, utan att snegla på någon annan.
Är det inte så att vi lever upp de ögonblick när vi känner oss bra, kanske bäst till och med ... och därmed, underförstått – bättre än andra. Finns det genuin tillfredsställelse av att ha presterat väl, om man ändå är sämre än alla andra? Kanske ... men det måste i så fall vara undantaget som bekräftar regeln.
Själv spelar jag tennis för känslan det ger när man lyckas behärska någonting så svårt som att slå en perfekt inside out-forehand, eller lyckas med en otagbar stoppboll – men framförallt, den genuina glädjen som uppstår när man besegrar den man spelar mot, när man bevisligen är bättre.
Elitidrottarna är värst i det här avseendet. För dem duger det inte att vara bättre än de allra flesta – de vill kunna kalla sig bättre än alla andra på planeten.
Men, den här konkurrensen och den ständiga jämförelsen återfinns överallt. Inom idrotten, i näringslivet och privatlivet.
Hur många lever inte i förhoppningen om att ha bättre barn än andra, bättre smak och bättre hem än andra, bättre kropp eller bättre bil än andra?
Hörde om kompis till en kompis, en alldeles charmant man för övrigt – intellektuell, juste och begåvad – som visste att han tjänade bättre än 98,5 procent av umeborna.
”Hur fan vet du det” frågade min kompis sin kompis:
”Ratsit.”
Kompisens kompis hade också kollat upp Håkan Hellström, som visade sig tjäna bättre än 100 procent av de andra i det postnummerområde där han kommer från.
Det är Håkan givetvis värd.
Av flera anledningar som verkar i kombination. Dels 4-5 skivor som är fantastiska, dels hur anspråkslös han lyckats förbli.
Han är bättre än alla de allra flesta och dessutom snyggare men blir otroligt nog inte mallig för det.
Han är istället justare, skönare och snällare än de allra flesta.
Sånt är imponerande på riktigt.
(Uff, va dryg jag skulle vara om jag hade skrivit ”Nu kan du få mig så lätt”, ”Valborg” och ”Du är nästan där”.)
På fredag drar förresten jag och Y till Stockholm för att se Håkan på Popaganda och där mitt i ”En midsommarnattsdröm” – när Håkan dyrkas av tjejer, flickor, pojkar och män får jag väl tänka på att jag åtminstone krossar honom i tennis.

Benny: Sanningen är väl att vi är bra på olika saker här i världen. Och kanske är det så att alla inte hittar sin ”grej” under livet. Vad för saker önskar du att du hade testat, som du tror dig kunna haft talang för?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!