Foto: Maria Wall

Argghh… Valfrihet är och förblir mänsklighetens gissel

Benny, den lurken, påstår att han har semester och gitter därför inte komma upp med ett ämne till mig. Nu kan jag därför, i alla fall i teorin, välja precis vad jag vill skriva om. Helt själv, om vad som helst. Den här möjligheten är skön och inspirerande i flera sekunder tills den förbaskade valfriheten slår till med full kraft.

Litegrann som för dagens ungdomar som kan bli precis vad de vill, göra precis vad de vill, ”gå i” (som de säger) alla tänkbara idrotter och plugga till vad som helst mellan himmel och jord.
De kan plugga olika program, och de kan alltid ändra sig, hatta runt en stund och kanske ta ett sabbatsår. Och glöm inte heller alla möjligheter de har att studera utomlands. Hur många länder finns det inte egentligen – gångrat med antalet utbildningar. Många alternativ blir det.
Och det stoppar inte ens där.
De kan läsa på distans, till exempel på MIT över nätet, de kan också skita i sånt och bli bloggare eller biståndsarbetare, översättare, slashas eller autodidakt entreprenör. De kan jobba med media, till vilket det knappast behövs någon utbildning längre – däremot utseende.
Världen ligger som ni märker inför deras fötter.
Frågan är om de själva tror på det lika övertygat?
Och att tro på saker och ting är ganska viktigt om någonting ska bli av. Det kanske jag ska skriva om. För tro är en egenskap som föder envishet och kan därför inte överskattas.
Varför är det till exempel så att Örnsköldsvik fostrar flest NHL-proffs av alla städer i världen, per capita? Blandar de någon särskild ingrediens i gröten, har de världens bästa hockey-gener eller är tränarna och ledarna så pass överlägsna alla i Kanada och Ryssland? Knappast.
I Ö-vik blir man idag professionell hockeyspelare med synbar enkelhet och med mycket jämna mellanrum helt enkelt därför att många andra från orten blivit det tidigare, ända sen Anders Hedbergs dagar.
Man vet att det går och därför känns vägen farbar, tänkbar och därmed möjlig.
Som en norrländsk motsats till Håkan Hellströms ”Dom där jag kommer från”, som rymmer textraden:
”Det finns en förstaplats som inte går att nå – för ingen tror att dom är nåt där jag kommer ifrån.”
Tvärtom är det i Örnsköldsvik.
Det finns ett ännu bättre exempel, om än inte lokalt – och den historien brukar benämnas ”4 Minute Mile”. Den har överdrivits en aning genom åren men är fortfarande sann i grunden.
Vetenskapen hade på tidigt 1900-tal förklarat att det inte var mänskligt möjligt att springa en engelsk mil under fyra minuter (drygt 1 600 meter) – och dessutom; att det inte bara var omöjligt utan antagligen hälsovådligt att försöka.
Världslöpare misslyckades genom årtionden, och superrekordet 4.01 från 1940 ansågs oslagbart och stod sig ända fram till 1954 – när Roger Bannister till slut lyckades bryta drömgränsen.
Här sägs det nu ibland att löpare började strömspringa under fyra minuter efter honom, men det stämmer bara delvis. När Bannister hade visat det omöjliga möjligt sprang John Landy två sekunder snabbare inom bara några veckor och efter det följde en handfull ”omöjliga” resultat varje år.
Poängen – det blir lättare om man tror på det man gör.
Problemet är givetvis att man måste ha en anledning att tro också, att lura sig själv räcker bara så långt. Enbart kvasifilosofin att blint ”tro-på-sig-själv-så-är-ingenting-omöjligt” hjälper ju inte långt.
Här kommer delmålen in i bilden. För att nå mål och sätta nya och successivt bygga självförtroende.
Det viktigaste är hur som helst att verkligen försöka och göra sitt bästa. Även om man inte lyckas med vad det nu var så känns det mycket bättre i efterhand om man gav allt.

Benny: Så fort det blir augusti tar sex av tio krönikörer som inte alls ville börja jobba den enkla utvägen och skriver om höst och eventuella höstdepressioner. Hur gör du nu när vi ska igång med vardagen igen?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!