Foto: Maria Wall

Se Burträsk ... sen kan ni åka till Burma

Benny vill att jag tar mig själv och alla Bil & Bostad-läsare ut på semester, på en resa. Och det är väl en alldeles utmärkt idé – att göra det så här i skriven form, menar jag ... i fantasin.

För det första är det både ekonomiskt och ekologiskt och samtidigt väldigt skönt – att slippa omaket det innebär med arla transfer-bussar, köer till incheckningsdiskar, själva incheckningsdisken, det rån som brukar ske när vi köper macka, kaffe och juice på flygplatser, allehanda förseningar, dyra växlingskurser, inkastare av olika slag, vidbrända ryggar den första kvällen när man inte kan sova i lakan som känns skrynkliga hur man än gör, obeslutsamheten i ett oräkneligt antal affärer, ändlösa promenader efter precis den mat alla i sällskapet är sugna på just då, den ständiga rädslan för att göra fel och inte verka världsvan och slutligen att den gnutta färg man gnetat ihop ändå försvinner under flygresan hem.
Västerbotten – du duger gott. Det kanske inte händer lika mycket, men med tiden börjar man snart uppskatta stiltje.
Lugn och ro ter sig allt mer attraktivt.
”Har man inte sett Burträsk finns det ingen anledning att åka utomlands” konstaterade farsan så sent som förra veckan.
Bara delvis på skämt.
En annan anledning till varför det är en god idé att skriva om resor är att vi människor gör massor av fel när vi väl åker någonstans, vilket sänker effekten på varje investerad krona och urholkar motivet till varje genererat utsläpp.
Nu är ju inte jag någon globetrotter av rang, alls, men trots det har jag hunnit med en hel del misstag på resande fot – misstag ni kan lära er av. Om ni kan ha överseende med att jag skippar detaljer som att tappa bort saker, shoppa salongsberusad och låta folk på stranden klippa ens hår tänkte jag prata om nåt viktigare.
För jag tillhör de som vanligtvis googlar resmål efter jag varit där.
Förvånansvärt få av oss ägnar våra resmål tillräcklig tid och uppmärksamhet före vi reser dit. Det brukar vi vänta med tills efter – att bli fixerade vid Eilat eller Istanbul.
Men, jag har i faktiskt gjort några halvhjärtade försök att speja efter filmlocations runt om i världen. Det finns ett gammalt tivoli i bergen någonstans ovanför Barcelona – dit tog jag mig till exempel inte, trots researchen. (Från Woody Allen-filmen ”Vicky Christina Barcelona”.)
Jag har också, vid flera tillfällen faktiskt, letat Woody Allens Manhattan-bänk i New York, tills jag fick veta att filmteamet hade med sig en egen – det finns helt enkelt inte en bänk i den vinkeln bredvid Brooklyn-bron.
Jag har också i smyg velat se Temple Church i London, men har inte kunnat framhärda eftersom min nyfikenhet är driven av ”Da Vinci-koden” – och man vill ju undvika att bli en nördig och historielös Da Vinci-turist, en helt enorm business för övrigt – populärkulturturismen – över hela Europa, till och med i Stockholm efter Millennium-succén.
Och i Ystad. Om ni kan tro nåt sånt.
Men 2009 fick Ystads kommun faktiskt Stora Turismpriset för sitt arbete med Wallanderturismen. Ni förstår, ingenting är för ointressant för att inte förpacka och sälja (till tyskar?).
Vad skulle Västerbotten kunna komma upp med för temaresor inom den här genren? Det är en fråga vi borde ställa oss.
I Stenmarks svängar?
I Stig Larssons spår?
I Stieg Larssons spår?
De två sista kanske blir knepiga att hålla isär förresten.
Och när kommer Refused-turismen? Det ryktas att kids i många år redan tågluffat upp till Umeå för att få flukta på trottoarerna där Dennis Lyxzén skejtat.
Kanske finns de här turistvandringarna lagom till 2014? Kanske är de högteknologiska eftersom Umeå är en stad som alltid legat i informationsteknologiskt framkant?
En virtuell rundvandring med Lennart Holmlund som narrator kanske?

Benny: Jag hamnade på vandring till slut. Jag vet att du gärna gör sånt och då ibland hamnar på irrvägar. Hur funkar det där egentligen med ditt liv som helst förs inom centrumfyrkanten?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!