Foto: Maxime Jonsson

Raggare – från bespottade till folkkära

Sämre cruisingar men ett bättre rykte; raggarkulturen har genomgått en förändring. Ann Sjöberg, 57, tar oss med till ett liv som i stort består utav bilar. – Jag träffade pappan till mina barn 1973 och han hade en jänk och var i den världen, börjar Ann berätta och häller upp kaffe åt oss i hennes trädgård i Själevad utanför Örnsköldsvik.

Intresset för bilar har Ann haft sedan dess – i hela hennes vuxna liv. Men med en Stockholmsflytt och barnafödslar fanns inte riktigt tiden för att utveckla intresset. Det var först 1999 som det skulle ta fart igen; Ann, som kommer från Umeå, träffade sin nuvarande man Hans Sjöberg och flyttade till honom i Örnsköldsvik.
– Hans är liksom jag väldigt bilintresserad, så det är framförallt under mina år i Ö-vik som jag har haft utlopp för mitt intresse. Min egen bil fick jag i 50-årspresent för sju år sedan, en Buick Special -51, säger hon.
Och det är bilarna som gäller för Ann och Hans. Sammanlagt har de tolv bilar och en HD. Det ska bytas olja, vaxas, göras mindre reparationer och underhåll inför besiktningar, och dessutom blir vissa bilar helt renoverade från grunden. Det finns en vardagslogistik i vilken bil som ska användas härnäst och därmed parkeras ytterst. Om somrarna åker de dessutom på bilträffar nästan varje helg.
– Det är svårt att säga hur mycket av ens tid det tar, men det tar ju alltid mycket av ens tankeverksamhet. Jag tänker ju på det här nästan hela tiden, säger Ann.

”Utanför samhället”
Ann tycker sig kunna se att raggarkulturen har utvecklats mycket, och kanske framförallt andra människors attityd mot bilintresserade.
– Om man jämför med 1973 så for ju Svensson på en annan mack än jänkarbilarna och tankade. Att ha en jänk var liksom inte legalt. Raggarna sågs inte med blida ögon, vi var utanför samhället på något sätt.
Men idag kan Ann inte åka på macken utan att någon kommer fram och vill prata om hennes bil. Det gäller alla åldersspann, från små barn till pensionärer.
– Nästan alla tycker att det är roligt! Och många som inte haft jänkare tidigare köper nu amerikanskt. Vissa ser det i och för sig som en pensionsförsäkring, och det håller jag inte riktigt med om att det är, man kan aldrig veta hur värdet ser ut framöver. Men även det genuina intresset har verkligen blivit större.
Men det finns också en förändring som har skett i kulturen som gäller unga människor och kvinnor.
– För tio år sedan var vi oroliga gällande återväxten, vi såg inga ungdomar. Men då kom rockabillyn tillbaka och det fullkomligt exploderade. Ungdomar dök upp överallt. Och de har frisyrerna, kläderna, bilarna, heminredningen – allt går i 50/60-talsstil. Så tack gode gud för rockabillyn, den har verkligen hjälpt bilsvängen på traven.

Fler kvinnor med egna bilar
Ann fortsätter att berätta om hur kvinnans roll i bilkulturen har blivit betydligt större.
– Det är ju framför allt betydligt vanligare att kvinnor har egna bilar idag än förr. Förut var det ju så att killarna hade bilen och att tjejerna hängde på och var snygga. Min upplevelse nu är att det är mycket par som är ute och som åker på träffarna, och att ingen höjer på ögonbrynen om det är kvinnan som äger bilen.
Alla får vara med, och alla vill numera också vara med. Så beskriver Ann den värld som tar upp så mycket intresse och tid för henne. Det spelar ingen roll om du är chef inom ett stort företag, kassörska eller arbetslös. Det spelar ingen roll vilken bil du gillar eller om du ens har en bil. Det spelar ingen roll om du kommer uppklädd eller i jeans. Det enda som spelar roll är att du har något slags intresse för kulturen.
– Det är väldigt befriande att umgänget kretsar runt ett intresse. På träffarna är alla lika, ofta pratar man inte ens om jobb eller vardag. Den sociala samvaron, att den är så trivsam och enkel, det är ju bland de roligaste med det här fritidsintresset. Man får enorma mängder kompisar, säger Ann.

Träffar folk
Och det är, så klart, främst på bilträffarna som Ann och Hans träffar sina jämlikar. De åker framförallt på träffar i norra Sverige, men har också varit några svängar till Finland, Power Meet i Västerås och en tur till Las Vegas, USA. Ann föredrar när det inte är alltför mycket folk, och inte alltför mycket bilar. Då blir det lätt att hon inte ser skogen för alla träd. Därför är många av träffarna i norra Sverige bra, även om Ann tycker att ingen numera har en riktigt bra cruising.
– Jag har nästan gett upp hoppet om cruisingarna, de funkar inte. Visst om du är ute riktigt tidigt, men är du ute och kör kring 22-tiden så står det still. Och det är inte kul att sitta fast i bilkö i tre timmar med bilar som kokar och allt vad det kan vara. Då struntar jag hellre i det. För mig är det träffen som är rolig. Det är därför man far. För att träffa folk och se på och prata om bilar.
Anns bästa träffar är den i Lycksele under motorveckan, bilträffen i Kramfors och den i Sollefteå. Gemensamt är att de träffarna har en fin och trevlig miljö och omgivning. De har god matservering och bra musik. Det är helt enkelt uppstyrda och bra arrangemang med lagom mycket folk. Folk som är där för att prata om bilar, folk som tycker att alla ska få vara med.
MAXIME JONSSON

Fler Artiklar
Klicka och läs!