Foto: Maria Wall

Mötesplats och minigolf i Lycksele

Visst var jag på Mötesplats Lycksele. Jag och ett gäng lagkamrater från Dohi Sweden har jobbat ganska mycket och rätt länge med att skapa den här träffpunkten, mitt i länet.

Överlägset mest har dock Carina Eriksson på Region Västerbotten gjort. När de här typerna av evenemang kulminerar (vi gör även Västerbotten på Grand Hôtel tillsammans) brukar Carina med marginal passera 100 mejl om dagen, kryddat med betydligt fler telefonsamtal.
Ibland undrar jag hur hon pallar.
Men Carina har ett förflutet inom försvaret, kanske finns en del av svaret där, och mitt i all stress för några veckor sen åkte hon plötsligt till Irak i tre dagar.
”För att lösa ett problem”, som hon sa.
Undrar förresten om jag får skriva det här ... eller om jag blir ett sånt där problem som nån av Carinas gamla polare städar bort en dag.
Nåväl; Lycksele.
Jag mötte Heidi Andersson där uppe. Heidi från Ensamheten. Hon ser ut att ha hur mycket energi som helst, och hon ser dessutom fruktansvärt vältränad ut. Jag antar att det beror på att hon ÄR fruktansvärt vältränad och sund i största allmänhet. Stod i hemlighet och förbannade mig själv över att jag inte hittat tillbaka till IKSU, till mina chins och dips, en enda gång sedan jul. Det har uteslutande varit chips och dipp, och det ger också resultat förvisso, men inte de önskade.
Så den här sommaren firar jag därför, för första gången, semestern som lite smalfet. Jag har alltid varit tanig och därför vinnlagt mig om att vara smal överallt. Här har jag nu misslyckats.
Min lösning? Att bli brun fort som tusan så att det inte märks lika tydligt.
Mitt problem? Man kan inte steka sig i solen hur som helst längre, och solarier går ju bort. De hade faktiskt en kvarleva från 80-talet på Hotell Lappland – ett solarium. Jag antog först att det bara var skylten som hängde kvar, av nostalgiska skäl, men när jag öppnade dörren fanns där mycket riktigt inte bara en utan två bäddar. Motstod dock den lömska genvägen.
Mitt hjälpmedel då? Jo, en fuktkräm med tillägget: ”Summer Glow”.
Det är alltså hudkräm med fuskfärg i. Genialt.
Såg på Madde Ericssons Facebook-sida för nån vecka sen att även hon hade hittat en liknande produkt, som dessutom var rolig. ”Fake. Don´t Bake” hette den.
Mediestrategen Paul Ronge var för övrigt brun som en gammal läderportfölj. Han träffade vi också i Lappstockholm. Paul däremot är old-school och hade blivit brun på det gamla sättet, via en massa sol nere i huset i Frankrike.
Men det mest dramatiska mötet däruppe hände sig inte med någon ny bekantskap, utan tillsammans med arbetskamraterna – på minigolfbanan mitt emellan hotellet och Dollar Store. Den upplevelsen peakade tidigt, redan på hål två faktiskt, när den superseriöse Jonas Nordin inledde uselt, trots oräkneliga försvingar och analyser av banorna, och följde upp katastrofstarten med både darrigt spel OCH otur på andra hålet. En hemsk kombination. Efter en (väldigt rolig) kopprull brast tålamodet fullständigt, efter blott fem minuters spel, och sen fick vi gemensamt leta Jonas boll i krondiket en bit bort.
Efter Jonas vredesutbrott knackade vi oss monotont framåt och nånstans vid hål 11 började vi som vanligt undra om man inte är klar snart. Det fick oss att fundera om det inte möjligtvis saknas ett element i minigolf?
”Mat längs vägen” föreslog någon, men marknadsutvecklare Nico Allergren visste bättre:
”Njae ... jag vill mer ha en ... drink. Så även om man inte håller ihop spelet hela vägen spelar inte det så stor roll för då bryr man sig ändå inte lika mycket...”
Ett av många resultat som kom fram på utvecklingsverkstaden Mötesplats Lycksele – när vi tog två redan existerande saker (minigolf + bar) och skapade någonting nytt.

Benny: Fortsätt du med din Lycksele-skildring, del II, uppföljaren. Vi är spända av förväntan.
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!