Foto: Maria Wall

Hur upptäcker man Västerbotten?

Nicklas undrar om jag förändrat mina vanor i samband med jag har blivit äldre. Svaret är ja det har jag. Jag vet inte om jag har blivit klokare men jag bryr mig inte lika mycket som förr om vad andra tycker och tänker. Jag lyssnar hellre än svarar emot. Jag har varit på Region Västerbottens Mötesplats Lycksele. Där har jag umgåtts med 300 andra på Hotell Lappland och Ansia Camping. Resan börjar. Nu.

När jag sätter mig på bussen som avgår på morgonen från Universitetsområdet informeras vi om att det är fri wifi på hela resan så den som vill kan surfa fritt eller jobba med sina laptops på vägen dit. De flesta gör nu så men själv är jag mer intresserad av att titta ut genom bussens fönster för att se om någonting har förändrats sedan jag åkte här senast.
Alla som sitter på bussen är förresten på väg till Lycksele där Region Västerbotten har ordnat en sammankomst i två dagar på Hotell Lappland. Drygt 300 personer har anmält sig till dagarna och tanken med det hela är att vi ska upptäcka vårt Västerbotten och stärkas i vår uppfattning om att det här länet är rikt och begåvat och här finns massor av möjligheter att både bo och jobba och nu borde också resten av svenskarna förstå att det är så. Visst borde de väl det? Ja.

Tänk att Göteborgs uthamn
börjar nånstans på Västerslätt
Vi åker igenom utkanterna av ett Umeå under konstruktion och jag kan någonstans tycka att bygget av en jättestor rangerbangård för järnvägen känns lite överdimensionerad. Det talas om länkar och korridorer och infrastrukturer som ska få erkännande av EU. Konsulter av alla de slag brukar rita upp vägar från Atlantkusten till Ryska gränsen och fick vi bara bygga våra vägar och tunnlar och broar och dra våra järnvägar så nog skulle det gynna nya flöden i hela regionen?
Ja det kan ju inte motsägas. Ingen vill heller tänka annat än en kraftig expansion av skogsnäring och gruvnäring och planeringen av den här rangerbangården i Umeå finns nu inte längre bara i konsulternas powerpoints. Den är i stort sett byggd nu och ska spela en betydelsefull roll när det gäller frakt av skog och malm och annat från inlandet ända ner till Göteborgs Uthamn.
Det är inget fel på de visionerna men de som bygger järnvägarna är inte riktigt där än. Vi vet ju hur det har krånglat med Botniabanans färdigställande och ska man frakta gods från Norrland på ett lönsamt sätt – ända ner till Göteborg – krävs det dubbelspår längs Ostkustbanan. Och det är ett annat projekt.
Jaha? Ja det är ingen i Västerbotten som driver det projektet. Nähä?
Jag sitter i bussen och tänker att vi här i Västerbotten tänker rätt stort. Om det bara inte var för klantarna en bit söderut så skulle ju det här fungera. Ungefär så tänker jag. Inte vårt fel.

Passagerarna tittar ner i sina
Ipads och drömmer om Italien
Nå. Vi färdas alltså i buss till Lycksele längs det stråk som förr i tiden kallades Blå Vägen och det är här det börjar bli vackert. Här ligger Tegsnäset med sin skidfabrik och den ryska skidsstjärnan Ordina bodde i en gård här. Jag tror hon blev polis sedan i Östersund. Jag vill minnas det. Snart kommer vi fram till Granö där landskapet öppnar sig och man har en makalös utsikt över älven och gårdar som ligger där. I sätet framför mig sitter ett par försjunkna i sin dator och ser på bilder över ett hus de hyrt i en italiensk by. Jag kan inte avgöra om det är Toscana eller i något annat distrikt.
Alla bergsbyar verkar se likadana ut med sina stenhus byggda för flera hundra år sedan. Jag har sett dem i matlagningsprogram i tv eller i såna här program där en mäklare leder runt ett engelskt medelålders par som vill investera/bosätta sig på gamla dar. Och där alla facineras av den fantastiska utsikten. Det som gör att de italienska husen är åtkomliga är att de övergetts. Det finns inga jobb på trakten. Italien har samma ”inlandsproblem” som vi här i Västerbotten. Men där – till skillnad från här – finns ett romantiskt skimmer över sådana trakter. Frågan är; kan man marknadsföra Västerbottens inland på ett bättre sätt än tidigare?
Det här paret i sätet framför mig. Jag är säker på att de är akademiker. De är på väg till Lycksele för att bli peppade att gilla Västerbotten. De ägnar inte utsikten en tanke. De pratar nu ostar och viner. Och nu vill även grannen i sätet intill se på bilderna. Ingen vill se vår utsikt. Hur ska det här sluta? Med så ovilliga resenärer.

Vi är nu nu framme i Lycksele
och där ser jag Göran Rosenberg
Vi svänger nu in vid hotell Lappland. Jag hör någon i sätena bakom säga att maten smakar förjävligt i den där Lappkåtan de har där. Det är som vilket hamburgerställe som helst. Jaha, tänkte jag. Ännu fler missnöjda röster om Västerbotten. Jag ser Göran Rosenberg där borta. Och Paul Ronge, kända från tv. De får jag väl prata med tänker jag. Och höra vad de tänker om vårt vackra Västerbotten. Ja det finns inte plats för i denna krönika. Hur har jag disponerat det här då? Det får bli en krönika till. Minst.
Förresten. När jag skriver detta fick jag reda på att ägarna till Bil & Bostad. Umeås duktiga bilhandlare och mäklare har bestämt sig för att vilja göra tidningen i tre år till i VK:s regi. Tack och bock säger krönikör Karlsson. Och ber att få återkomma om två veckor. God Morgon!

Ja du Nicklas. Som du ser vill jag fortsätta skriva om Regionen och jag vet ju att även du var på den här sammankomsten. Jag har tagit oss dit. Skriv ner dina intryck därifrån utifrån vad du pysslade med så fortsätter jag i krönikan därefter!
BENNY KARLSSON

Fler Krönikor
Klicka och läs!