Foto: Maria Wall

Sjung hopp faderallan lallan lej?

Benny Karlssons litterära boll till mig den här veckan är återigen en delikat sak. Han tycker att jag ska lägga ut texten om hur mina dryckesvanor ser ut nuförtiden – en uppgift som det givetvis bär emot att ta sig an, luthersk som man är, eftersom man genast tolkar ”dryckesvanor” som en fråga om kvantitet.

Men om jag tillåter mig att generalisera en aning kan jag rapportera om risken att vi är på god väg mot att samla det sämsta av två världar – vår nordliga karga dryckeskultur i en ohelig allians med det kontinentala vinsörplandet från Medelhavsländerna.
I värsta fall – det sämsta av tre eller fyra världar.
För vi svenskar hoppar gladeligen på nya trender, men släpper ogärna de gamla. Det betyder till exempel att vi adderar slow-food men håller ändå fast vid falukorv och stuvade makaroner. Vi älskar sen länge sushi men avnjuter samma vecka en parisare med bostongurka och senap.
Samma gäller dryckestrender – vi har blivit bättre på att dricka vin* i Sverige, dock utan att glömma snapsen, och nu de senaste åren har vi dessutom jobbat hårt på att bli finsmakare av öl. Vi överger för den sakens skull inte våra stora stark utan kryddar bara med finöl som ipa. (En ipa, flera ipor – knäppt ord förresten.)
Moderna microbryggerier med sina personliga produkter är det senaste vi svennar lärt oss att uppskatta. Själv gillar jag dock, till ölkonnässören Darren Packmans stora förtret, fortfarande min öl kall och ljus. Blaskig bärs är jättetöntigt 2013, men det kan jag leva med.
Alkoholkonsumtionen blir med tiden ett allt mer brännande samtalsämne. Jag tror att det främst är av hälsoskäl. Graden av ärlighet brukar dock variera oerhört på den obligatoriska 40-årskontrollen – ett slags bilbesiktning för folk i medelåldern, om du undrar – på frågan rörande hur mycket vi smakar. Få är lika ärliga som kompis till en kamrat som chockerade vårdpersonalen med erkännandet:
”Låt se ... jag dricker fredagar ... lördagar ... och juni, juli, augusti.”
Någonting som verkat till min fördel i sammanhanget de senaste åren är min begynnande gubbighet, som även börjat prägla nöjeslivet. Gubbar börjar dricka tidigare när de är på skidsemester, sällan senare än lunch, och gånger när de ska umgås kring låt säga Premier League-fotbollen klockan 16.00. Det kan upplevas törstigt att göra så, men där finns också en inbyggd genialitet, en ventil. Man börjar tidigare och slutar därmed också betydligt tidigare än förut.
Borta är nattsuddande, med sena drinkar, efterfester och skräpmat. Och om man gör så – knyter sig i rimlig tid – finns det alla möjligheter till både vettig motion dagen efter och sköna förmiddagar i sängen med kaffe och Dagens Nyheter.
Det här är en förändring som främst kommer sig av att man inte kan sova länge längre. Sömnens längd kan bara regleras med en parameter – nämligen när man går och lägger sig, för vaknar gör man samma tid oavsett.
Ett annat element som fungerar väl och hämmande är de egna barnen och alla kompisars barn, som helt slutat gå och lägga sig vad det verkar, utan dröjer sig kvar och dyker upp när man minst önskar det. Därmed går det inte längre att börja spela gamla vinylskivor från förr, och brista ut i dans där framför stereon, ifall tonåringarna skulle ha vägarna förbi vardagsrummet.
Man vill ju vara en någorlunda god före-bild, som förälder och ungdomsledare, så därför gör man klokt i att hoppa över shots och märklig styrdans i hemmet och smyga lite snyggt med det övriga drickandet.

Benny: Det verkar ju alldeles uppenbart vara så att livet förändras med åren, och att vi ersätter gamla sysselsättningar med nya allt eftersom. Vilka har du bytt ut under åren, och ersatt med vad? Låt oss höra.

* Konstigt uttryck # 79: ”Blivit bättre på att dricka vin…” Som om det skulle vara svårt på något sätt att dricka vin, och en bedrift att dricka mer?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!