Foto: Jimmy Widerlund

Transportdesign med lysande utsikter

När jag kommer till Designhögskolan har evenemanget redan börjat. Vårterminen närmar sig sitt slut och det har blivit dags för avgångseleverna i produkt-, transport- och interaktionsdesign att lägga fram sina examensprojekt. Enligt utsago ska tillställningen vara årets händelse, och jag måste motvilligt erkänna, att mina annars så objektiva förväntningar är väldigt högt ställda. På programmet för dagen står välkomstaktiviteter, registrering och öppningsanförande på förmiddagen, samt middag, utställning och loungefest senare på kvällen. Men om man infunnit sig moderiktigt sent, som undertecknad, har man kommit lägligt till presentationen av de nya projekten som står närmast på dagordningen.

Jag slår följe med folksamlingen på väg ner till projektstudion, där själva framförandet ska äga rum. Lokalen i fråga har förvandlats från arbetsområde till provisoriskt auditorium, med rader efter rader av stolar och en scen som krona på verket. Publiken rör sig fortfarande kors och tvärs genom rummet, medan lättsam musik gör sitt bästa för att ta den redan goda stämningen till nya höjder. Jag slår mig ner på en stol som en fluga på väggen, lutar mig tillbaka och låter atmosfären rulla över mig.
Ju fler personer som äntrar lokalen, desto svårare blir det för musiken att överrösta det kreativa sorlet som vilar över de snart fullsatta stolsraderna. Ljuset dämpas och de sista eftersläntrarna intar sina platser. De som inte hittar någonstans att sitta ställer sig längs väggen, där klockan äntligen slår 15, och presentationen kan börja.
Rektor Anna Valtonen inleder med en kort introduktion, där hon berättar att varje student kommer få tre till fem minuter att beskriva sitt projekt, och att de olika områdena kommer blandas huller om buller.
– Bra flöde av tankar, där man aldrig vet vad man kan förvänta sig, det är tanken, fastställer hon.

Nervös stämning
Till vänster om scenen står en dörr på glänt för att släppa in lite frisk luft i lokalen. Det må vara varmt i projektstudion, men det är utomhus som den riktiga värmeböljan råder. Solen skiner dagen i ära och kvicksilvret når tjugofem grader Celsius. Den öppna dörren verkar inte göra någon nytta, för temperaturen i rummet tycks bara ha en sak att göra, och det är att stiga. Att gå miste om det fina vädret känns dock inte som bortkastad tid. I den kokande projektstudion kommer man nämligen att få valuta för sina missade soltimmar. Jag svettas i alla fall redan, det är en sak som är säker.
De enda som svettas mer är nog avgångs-eleverna som väntar på att inta scenen. Att tala framför folk är trots allt en vanlig fobi, och även om designstudenter har för vana att tänka utanför ramen, är de inget undantag i den världsbilden. Presentatörernas obekväma nervositet smittar stundtals av sig på publiken framför scenen, men med mycket humor och många skratt förblir ändå stämningen god och uppsluppen. Alla avgångsstudenter signerar gladeligen den stora svarta tavlan på den högra väggen, som ett bevis på att de äntligen klarat den tuffa utbildningen. Och till åhörarnas glädje visar var och en upp alldeles egna underskrifter, den ena signaturen större och krångligare än den andra. Nästan så att man undrar hur alla ska få plats i slutändan.
Design är en konkurrenskraftig bransch, men här i projektstudion är det inte rivalitet, utan solidarisk glädje man kan läsa mellan stolsraderna. Störst jubel får Jesper Målstens digitala perkussion, med rytmer som alla verkar vilja dansa till, men min uppmärksamhet fångas av ett annat projekt. Koenigsegg Prestera – Spirit of performance – är resultatet av ett samarbete med teknikkonsulten Semcon, och bakom projektet står Richard Stark från mastersprogrammet i transportdesign.
– Jag ville utmana vanliga uppfattningar om relationen mellan människa och maskin. Mitt mål var att skapa ett fordon som involverar föraren och tillåter en mer intern körupplevelse, där manövreringen närmar sig våra naturliga rörelsemönster. Om det är någon som har några frågor, är det bara att komma förbi min monter, avslutar han, innan det är hans tur att skriva sitt namn på tavlan.

Förare och fordon i samarbete
När det senare har blivit dags att öppna utställningarna har temperaturen sjunkit något. Gästerna på evenemanget, som främst utgörs av studenter och branschfolk, har hunnit få både mat och dricka under huven. Även om stämningen fortfarande är mycket god, känns den inte alls lika het som tidigare. Men värmen stiger uppåt och i min roll som fluga på väggen har jag inget annat val än att göra den sällskap uppför trappan, där projektmodellerna står redo att granskas.
Kreativitet är kanske ett slitet ord att inkludera i sitt CV, men när man läser projektbeskrivningarna, är det just det ordet som flyger från sidorna. Jag föreställer mig att det krävs en konstnärs själ och en hantverkares händer för att vara designer. Om så är fallet, verkar Richard Stark vara utrustad med båda. Hans projekt är inspirerat av extremsporter och andra aktiviteter där människans rörelseförmågor upplevs på nära håll. Tanken är att fordonet aktivt ska anpassa sig efter acceleration, inbromsning och kurvtagning, där sambandet mellan förare och fordon kan liknas vid relationen mellan en ryttare och sin häst.
Vid sin monter tar Richard Stark en paus för att torka svetten ur pannan, innan han fortsätter beskriva projektet för nästa frågande person som stannar. Mina tankar vandrar. Det är svårt att lyssna när man intresseras av någonting man ser, så jag låter honom visa för kameran istället.

Utymme för idéer
På vägen ut träffar jag sedan Demian Horst, programansvarig för transportdesign, och han berättar kort om sin hektiska dag. Han är nöjd med evenemanget än så länge, men samtidigt lite besviken över att några av modellerna inte blev klara i tid. Men han vill samtidigt belysa det hårda arbetet som ligger bakom projekten och att hans studenter har gjort ett fantastiskt bra jobb. Nästa vecka har han lite tid över, så vi bestämmer oss för att prata mer då. Jag lämnar Designhögskolan för den här gången, men är snart tillbaka.
Det är en glad men småförkyld Demian Horst som möter mig i entréhallen fem dagar senare. Han har varit programansvarig på mastersprogrammet i transportdesign sedan 2009. Det är under hans vägledning som lovande visionärer ska förvandlas till framgångsrika formgivare, redo att förändra en hård marknad som huggen i sten. Och han verkar stråla inför utmaningen.
– Utbildningen handlar inledningsvis om metoder kring det kreativa skapande, om grunderna och det tekniska utförandet. Men eftersom vi samlar en massa människor med olika bakgrund och förväntningar, fokuserar vi även på det sociala tillståndet i gruppen, och hur man bäst sammanfogar kvalitéerna som studenterna besitter. Vi har ett väldigt fint upplägg, med en bra plattform för undervisning och motivation. Det är viktigt att hjärtat är på rätt plats, säger Demian Horst, och fortsätter:
– Här finns ett utmärkt utrymme att testa idéer på ett kreativt sätt. Ibland bygger vi färdiga versioner, men oftast handlar det
om virtuella produktioner eller modeller.
Vi försöker planera så att minst ett av projekten ska gå från idé till färdig produkt, säger han.

Vågar utmana
Under terminen har Demian Horst fått följa samtliga studenters framfart på skolan och ett av många examensprojekt som imponerat på honom är just Richard Starks.
– Hans intentioner är verkligen rätt, en lätt och ren modell, som konsumerar mindre energi, samtidigt som visuell form och tillämpning inte försummas. Man måste börja tänka mer okonventionellt i den här branschen och omdefiniera vad den egentligen innebär. Med sitt projekt har Richard riktat skarp kritik mot avsaknaden av innovation på marknaden, menar han.
– Men hur stor kontroll har studenterna över projekten? undrar jag.
– Vi lärare ger information och summerar våra krav, men sedan måste studenterna göra detsamma. De måste ställa frågor och vara framåt, för att sedan kunna föra branschen framåt. Transportindustrin är en väldigt konkurrenskraftig och tävlingsinriktad bransch, vilket sätter hård press på våra studenter. Därför är det också viktigt att de själva tar initiativ och visar vad de vill åstadkomma, svarar Demian Horst.
– Jag skulle vilja se att designers fick mer ansvar. Men då gäller det att vinna företagens förtroende. Studenterna som nu har examinerats har verkligen tagit sitt ansvar. De har brutit mot normerna och testat sina koncept i avancerade omgivningar, och det är en arbetsmetod som leder till verklig innovation, avslutar han bestämt.
Jag tackar för kaffet och Demian Horst tackar för sig. Vi skiljs åt där vi först träffades, vid huvudingången till Umeå Designhögskola, med undertexten välkommen åter.

Sista terminen
Det är klart att det känns skönt för alla avgångselever, att äntligen ha nått sitt mål och blivit klara med sina studier, men kanske infinner sig också en viss tomhetskänsla nu när deras sista termin är över. Jag är bara ännu en av flugorna på väggen, bara en turist med ett anteckningsblock och en kamera, som inte har någon annanstans att ta vägen. Men studenterna lever här. Den här platsen har varit deras andra hem under de senaste två åren, de har kommit hit dag ut och dag in, och säkert lämnat blod, svett och tårar efter sig. Och även om många av dem går en lysande framtid till mötes, tror jag att de kommer sakna den här tiden. Kanske inte i dag, kanske inte i morgon, men snart.
Snart börjar en ny termin, med nya studenter och nya visioner, nya idéer som ska förändra världen. Men om det är någonting man får lära sig här på Designhögskolan, är det att kreativt arbete inte slutar där.
JIMMY WIDERLUND

Fler Artiklar
Klicka och läs!