Foto: Maria Wall

Meningsfulla meningar – Då och då i alla fall

Kollegan Karlsson undrar om vi krönikörer någonsin kommer att bli tagna på allvar. Men, han får fundera för sig själv i det fallet, för jag delar inte riktigt hans önskan – tycker det skulle vara hemskt om allt man skrev togs på blodigt allvar. Jag tycker tvärtom att det är väldigt behagligt att strosa runt i ett ingenmansland, mitt emellan trams och allvar – det ger en ett visst mått av frihet (för att inte tala om den sköna ansvarsfrihet man kan åberopa).

Och visst tar folk oss på allvar ibland, ändå. För några veckor sen kom det fram en tjejkvinna* till mig och lovade att om jag någonsin startade ett politiskt parti kunde jag lugnt räkna med hennes röst – sagt med en blandning av humor och allvar, förstås.
Det räcker gott och väl om det vi skriver då och då kan förändra riktningen i hur en enda person ser på saker. Om den underhållning vi levererar lite i lönndom kan påverka åsikter. Och då ska vi nog inte hoppas åstadkomma några moraliska lappkast heller, för förändringar av det här slaget sker gradvis och långsamt.
Själv har jag till exempel under alla år försökt att motverka den stereotypa bilden av män som genomsyrar hela samhället – genom att helt öppet vara usel på allt praktiskt. Att ge klantarslet ett ansikte. Jag hoppas att jag bidragit, i alla fall en smula, till en modernare syn på karlar.
För den allmänna trovärdigheten är en hög lägstanivå viktig, men för att nå ända fram krävs höga toppar. En enda mening kan ge berättigande till en hel text. Och ibland en hel bok.
Jag tänker nu bevisa denna tes genom tre exempel:
I romanen ”Slutet på historien” funderar Graham Greene på huruvida det kan möjligtvis kan vara så att vi människor lever vidare efter döden, med anledning av att han sörjer sin älskarinna:
”Min logik säger att det kanske är så, det är bara min kärlek som vet att det inte är sant.”
”Slutet på historien” är i och för sig ett dåligt exempel, i det här avseendet, eftersom det är en alldeles fantastisk bok från pärm till pärm.
Hellre då ”Vita tänder” av Zadie Smith som var en förfärligt seg historia, och dessutom en förfärligt lång historia, men som ändå motiverades av en enda mening. En mening som jag givetvis inte hittar nu när jag vill citera den korrekt, och är för bra för att jag ska försöka gissa mig fram. Men jag minns innebörden däremot – fångad i enbart några ord: hur kontraproduktiva meningar blir i relationsbråk när vi hejdar oss halvvägs för att vi inte vågar eller vet exakt vad vi ska säga, och att de där halva meningarna lämnar oss ”med mindre kvar än när vi började”.
Sista exemplet på verkligen meningsfulla meningar är från den franske författaren Michel Houellenbecq, en tanke som jag måste erkänna att jag snott av honom vid några tillfällen, både för professionellt bruk men även privat när jag hoppat in som hobby-psykolog till kamrater.
”Det är så där med mänskliga relationer. De är olösliga många gånger, men knappast komplicerade.”
Vår förmåga att medvetet krångla till förhållandena kring våra relationer har till och med gett upphov till ett uttryck: ”It´s complicated”.
När vi lindar in nakna sanningar, kryddar med vita lögner och toppar med halva meningar – allt i en ambition att, så att säga, hyfsa till siffrorna en aning och försköna genom förvirring.
Har jag då några egna exempel på perfekta meningar, kanske ni undrar nu? Vana trogen väljer jag, både på allvar och skämt, ur en text jag skrev för många år sedan, angående det inverterade handikappsystem som härskar i sporten orientering:
”Orättvis sport där de som är sämst får springa längst.”


Benny: Kultur är och ska vara ett både moraliskt och känslomässigt bollplank, en guide ibland genom livet. Vilka populärkulturella milstolpar brukar du tipsa dina medmänniskor om? Vad får vi helt enkelt inte missa? Fröken Fleggmans mustasch? Trio med Bumba? Glamour? Berätta, är du snäll.

* ”Tjej” för dig i 50-årsåldern, ”kvinna” för dig kring de 20.

NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!