Foto: Maria Wall

Jo, älskling, jag prokrastinerade städningen den här veckan

Benny undrar om den här ständiga utvecklingen, som vi är mitt uppe i, om det ens är lönt att längta efter att någonting blir klart, blir statiskt igen – eller om vi helt enkelt får vänja oss vid att allt hela tiden måste förbättras.

Själv tänker jag mig att framåtskridandet försvårar för oss ytterligare att uppskatta helt vanliga måndagar och ordinära torsdagar. Vardagar det inte är nåt speciellt med, men ej heller nåt fel på.
Missförstå mig inte nu. Jag är en vän av utveckling, och av att saker och ting slutligen blir fulländade, men jag är samtidigt duktig på att vänta, och göra annat eller ingenting under tiden.
Men att skjuta upp saker anses, i dessa tider av effektivitet, vara en mycket ful ovana. På det moderna 10-talet imponerar inte låt-gå-attityder, när tillväxt är bränslet som ska driva hela klabbet ser man snett på sydeuropeisk mañana-mentalitet.
Allting är ett projekt och projekt måste bli klara, det ligger i deras natur. Folk väntar på att få utvärdera och lära sig inför nästa, som antagligen sjösätts någon annanstans i detta nu.
Så ska man få chansen att skjuta upp någonting vill det till att man har tänkt igenom hur man ska motivera den här inaktiviteten.
Ett bra sätt är att klä det i vackrare ord.
I det här fallet; prokrastinering.
Prokrastinering låter betydligt bättre än att man inte ids, eller hur? Det andas mer ordning och reda, det ger en känsla av att det är tillfredsställande utvärderat, ja, kanske till och med behovsprövat.
En som tydligen var en fena på att prokrastinera var Fritjof Nilsson Piraten.
Det vittnar hans gravsten om.
Där står orden:

”Här under är askan av en man
som hade vanan
att skjuta allt till morgondagen.

Dock bättrades han på sitt yttersta

och dog verkligen den 31 januari 1972.”

Men med allt det här sagt är det fortfarande väldigt tillfredsställande att bli färdig med saker. Om det råder inget tvivel. Det gäller, tvärtemot vad man kan tro, även småsaker. Framförallt småsaker nästan.
Att bringa ordning i högen av post (läs räkningar) kan vara en.
Att kavla upp ärmarna en lördagsförmiddag och rensa ut i förrådet kan vara en annan.
Faktiskt så räcker det att bara stapla alla vintergrejer lite snyggare än tidigare så kan den insatsen göra en på bra humör resten av helgen.
Min plan är förresten att få det där gjort nu när som helst. Jag var in dit förra helgen och röjde runt på ett sätt jag inte är direkt stolt över. Jag var redan irriterad när jag vadade in bland fotbollar, barncyklar, skidstavar och anonyma lådor, i en utsiktslös jakt på familjens cykelpump. Jag krånglade till det rejält och fastnade ganska snart i en onaturlig ställning och lyckades, i ett försök att egentligen bara komma ut därifrån, riva ner en snowboard nånstans ifrån som landade med stålkanten på min vrist.
Men; jag ska återvända, och ta mig an det där med österländskt tålamod nån helg framöver och jag ska vinna en klar och beräknande seger mot alla döda, lömska, element därinne.
Det är förresten fördelen med små projekt. Vi kan gruva oss, börja, avsluta och känna oss nöjda – allt under en och samma dag.
Riktigt lika enkelt är det inte med stora projekt. Som Kulturhuvudstadsåret.
Här tar det lite längre innan vi får möjlighet att summera. Och det är ju viktigt. Nästan huvudsaken verkar det som.
Ingen verkar sugen på delarna, alla är så fixerade på helheten … på resultatet. Att få veta om det här gigantiska projektet blev en succé eller inte.
Vi vill veta.
Men har man den grundinställningen är risken stor att man kommer att bli besviken, och framförallt – missa allt på vägen.

Benny: Är det någonting jag är nyfiken på, som jag inte vet särskilt mycket om, så är det medborgarförslagen inför Kulturhuvudstadsåret 2014. Kan inte du göra en liten undersökning och presentera och kommentera det mest intressanta som skickats in?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!