Foto: Maria Wall

Handtag, famntag, klapp eller kyss?

Benny undrar om statusen på de personliga mötena i affärsvärlden. Om handslagen är viktiga, om de ”är värda nåt idag”. Den senare frågeställningen kan jag inte riktigt uttala mig om, som ni ska förstå anledningen till snart, men vad gäller den första är jag säker: De personliga mötena är jätteviktiga, prioriterade och ofta förekommande.

Det har blivit sånt fokus på personliga möten att företag och organisationer verkligen investerar tid i VAD man ska göra när man ses, och HUR man ska gå tillväga.
Att bara fösa ihop folk på konferens räcker inte riktigt längre.
Många anser nuförtiden att möten gärna får vara tvärvetenskapliga, att det är olika typer snarare än homogena grupper som tjänar på att träffas, och många föreslår till och med att man ska passa på att GÖRA saker, komma upp med produkter och tjänster och innovationer, när man väl ses.
Och när man träffas hälsar man förstås på varandra, och exakt hur man ska sköta någonting så enkelt som ett handslag har gett upphov till en hel vetenskap de senaste decennierna. Vi har alla lärt oss att känna igen och roas av klassiker som den blöta, slappa handen – allmänt kallad ”fisken”. Eller det där märkliga greppet när någon inblandad greppar aningen för tidigt och bara får tag i en klase fingrar (precis lika obekvämt för båda sidor faktiskt). Själv gillar jag förresten Gudfadern-greppet – när man ger extra uppmärksamhet genom att även greppa med vänstern runt mottagarens högra handled. Capish?
Men för mig personligen har handslagen handlat om någonting helt annat det senaste halvåret … överlevnad.
Det har sin förklaring i att barnen misskötte sig för ett halvår sen och jag fann det nödvändigt att slå näven i bordet (det var egentligen en av dem men jag tänker inte hänga ut någon enskild idag). Tyvärr gjorde jag det inte bättre än att jag hittade av kanten på vårt massiva köksbord och bröt åtminstone ett ben i näven. Det här hände sig i september i fjol och det blixtrar fortfarande framför ögonen när någon business-profil ska ge ett fast och beslutsamt första intryck genom att mosa resterna av min högerhand.
Av den anledningen har det varit en tuff om än på samma gång spännande vinter, eftersom vi varit med och arrangerat en herrans massa personliga möten, idéutbyten och kompetenskrockar på jobbet – alla med en inledande lavin av hälsningsfraser och handslag.
Västerbotten på Grand (122 handskakningar), TEDxUmeå (88), Creative Summit Winter (40) UtvecklingsForum (32), 24h Business Challange (21) och så vidare i en fallande skala av vit smärta.
Det har gått så långt att jag börjat uppskatta slappa handslag, längta efter fiskarna, och även lagt på minnet vilka det är man bör passa sig extra noga för, alternativt förvarna om mitt temporära handikapp.
Värst av alla, tror jag, är Mikael Hansson på Infotech. Han ser inte så skräckinjagande ut i förväg vilket bidrar till underskattning, dåliga förberedelser och slutligen lidande, när man sitter där i björnsaxen. Hansson
besitter en hemvävd, snabb och senig styrka, byggd inte på gym utan av gröt och kroppsarbete, inbillar jag mig. (Framförallt handskakningen på GameDev har jag haft svårt att glömma.)
Kanske får jag helt enkelt börja göra som Per Wiksten, före detta sångare i Wannadies och fortfarande en skön representant för Västerbotten. Han hälsade alltid med vänstern. För Per tror jag främst att det där var en gimmick, någonting excentriskt, men det kan ju även ha haft förebyggande skäl, om han var särskilt rädd om sin högerhand.
Eller var den kanske särdeles vacker?
Hur som helst: Om ni stöter ni på mig framöver och känner en oemotståndlig impuls att ta i hand, kan vi enas om armbrytarhälsningen – där vi vänder handlovarna mot varandra?
Det skulle uppskattas.
I alla fall tills jag läkt ihop.

Benny; kan inte du ta tag i hälsningsfraser och förfaranden kring hälsningar. Är ”Vi syns” bara konstigt? Och hur hälsar man på folk på jobbet som man stöter på vid kaffeautomaten för sjätte gången samma dag? Når man en kritisk massa där man inte längre behöver erkänna varandra?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!