Foto: Maria Wall

Att lära sig tjäna på kunskaper

När jag var en liten tumsugare var det morsan som lärde oss sjunga. ”Här seglar Pelle Sjöskum”, ”Vi gå över daggstänkta berg fallera”, ”Mormors lilla kråka skulle ut och åka ingen hade han som körde.” Vi hade också en radiogrammofon med skivor av Povel Ramel och Knäppuppgänget.

Om morsan stod för de traditionella barnsångerna så var Povels truddelutter lite mer vuxna och crazy. Man satt där framför radiogrammofon och sjöng. ”Ja det är måååndag morgon, å mitt huvud är så tungt…” Ett barn som är sex år gammalt har ingen aning om att den sången handlade om en baksmälla utöver det vanliga, inte heller visste man vad cissysen var, mer än att den var vissen och att frun hade rest till Mölle. Var låg det? Varför hade hon rest dit? Det var mycket information från vuxenvärlden i Povel Ramels texter och man sög i sig allt.
En annan populär sångmakare på den tiden var Owe Thörnqvist och en låt som fastnade tidigt i Karlssons huvud var Alptoppens Ros. När Karlsson sjöng den på julkalas för släkten tyckte alla att det lät kul så därför tyckte den lille Karlsson att det gick nog alldeles utmärkt att sjunga på roliga timmen i tredje klass.
Vi bodde nu i Kramfors och vår klassfröken hette Olga Wallin och lite till åren kommen. Hon hade fattat gillande till mig och kallade mig ”sin högra hand”, varför vet jag inte. Kanske för att jag kunde texten på alla psalmer vi fick sjunga varje morgon när hon satt vid sin tramporgel. Jag var ett snällt och fogligt barn.

Lille Karlsson framför en obskyr visa
vars innehåll han själv inte begriper
Karriären som Olga Wallins högra hand tog dock snabbt slut en rolig timme när Karlsson tyckte att det dags att framföra den populära slagdängan Alptoppens Ros och mungiporna på den gamla lärarinnan var långt nere när Karlsson sjöng versen: ”Då slank genom dörren en Sankt Bernardshund, och efter slank Sankt Bernhard själv om en stund. Där satt dom och hångla´ och drack Eau de Vie, och jycken med kaggen om halsen slog i. Yoodla dahio, yoddla dahio, yoddla dahio oooo.”
”Tack det är bra nu!” skrek Olga Wallin innan jag fick komma till versen där hela alphyddan sprängdes och allting fick sin upplösning. Det ställe i sången när släkten brukade skratta gott och belöna mig med slantar för min fina sång. Här vart det snabb sorti från scenen och jag degraderades i klassrummet med att flytta från första bänk till sista bänk längst bak i klassrummet. Det här hände för låt se, 54 år sedan.
Vi hade här att göra med ett brådmoget barn som redan på den tiden hade lärt sig namnen på världens samtliga huvudstäder och som också räddat Kramfors vidare i det populära radioprogrammet Stadskampen genom att tränga sig fram genom lärarkollegiet och de bildade vuxna som kallats samman för att försvara Kramfors heder, med att ropa rätt in i miken: ”Ramses den andre”.
Min karriär som självlärt snille var nu över sedan jag – som en tidig Wikileaks – hade avslöjat sanningar om vuxenvärldens förlustelser. Och skakat om Olga Wallins världsuppfattning.

Om du kan hitta din egen målgrupp
kanske du kan tjäna en slant
Egentligen ska denna krönika handla om framtiden. Om vad som händer med webben, internet och all den snabba tekniska utveckling som sker. Jag kan omöjligt förutse vad som händer här. Kunskaperna om världen har aldrig varit mer tillgängliga än nu. Nyheter och skvaller sprids blixtsnabbt och man kan lätt få för sig att man kan begripa allting, bara för att jag kan hitta det på några sökord. Det är skvaller och nyheter och katter som gör lustiga saker. Här finns all den musik du kan vilja lyssna på, du kan boka hotell och flyg och göra bankaffärer.
Alla världens nyhetsmedia finns här och man kan bara hoppas att det ännu finns journalister som begriper sig på källkritik, samt att deras redaktioner prioriterar just det. En tjänst man nog får ta betalt för i framtiden.
Om jag ska summera det här nu och komma till ett avslut. Långt innan internet tillägnade jag mig obskyra sånger jag själv kunde framföra för släkten – och få en liten slant vid en julmiddag. Samma sångtext fick mig censurerad i klassrummet av en lärarinna av den gamla stammen. Skulle tro att versraden ”där satt dom å hångla och drack Eau de Vie” var ett avslöjande från vuxenvärlden som inte passade in i klass 3 i Kramfors på den tiden. När jag framförde sången hade jag förresten ingen aning om vad texten betydde, ej heller varför det var så tungt en helt vanlig måååndagmorgon, i sången som Povel Ramel sjöng.
Så här efteråt kan jag uttrycka det; jag var bra på att leverera bra material för en kommersiell marknad men hade dålig koll på utvalda segment i min målgruppsanpassning. God Morgon!

Ja du Nicklas. Ju mer samhället datoriseras desto viktigare tycker jag det är med personliga möten. Hur mycket är ett ”handslag” värt i dag när du gör affärer?
BENNY KARLSSON

Fler Krönikor
Klicka och läs!