Foto: Maria Wall

Varför skaffar man sig en hobby?

Det var ett tag sedan jag tänkte i termer som arbete och fritid. Allt flyter som samman när man har som jobb att skriva. Men man kanske borde ha en hobby ändå. För att tänka på någonting annat?

Men vad är nu en hobby? På min dator ger mig Wikipedia en definition som lyder: ”En hobby är en återkommande aktivitet man utför på sin fritid för nöjes skull. Får man betalt för detta, har man tagit det första steget från hobby till arbete. En hobby, till skillnad från arbete, innebär inget tvång, utan baseras på frivillighet. En hobby kan dock övergå i mani, och då upphör frivilligheten.”
Om man nu tittar på illustrationen som Maria Wall har gjort här ovan så ser vi en smurfsamlare. Här är det tydligt att hobbyn att samla smurfar övergått i mani. Nu tror jag det finns många där ute i läsekretsen som samlar på saker. Det kan vara tomtar, porslinsgrodor, barbiedockor, dinky-toy bilar, vad vet jag. Jag har själv samlat på saker men aldrig i sådan omfattning. Jag drar mig till minnes…

Jag samlade mynt...
För inte alltför länge sedan fanns det relativt gott om mynt i olika valörer. Det fanns ettöringar, tvåöringar, femöringar, tioöringar, tjugofemöringar, femtioöringar, enkronor, tvåkronor. Långt in på 60-talet fanns dessa i omlopp och det var inte särskilt svårt att komma över slantar ända från 1900-talets början. Alltid fanns det också någon snäll tant på Posten eller i kassan på Ica eller Konsum som hjälpte till att lägga undan äldre mynt som man fick växla in. Snabbt fick jag ihop en myntsamling.
Jag lärde mig kungarnas valspråk, jag förstod nationsupplösningen med Norge. Jag tittade i böcker på biblioteket vad kopparslantarna från Dalarna med pilkors var värda. Har jag kvar min myntsamling idag? Nej, den växlades in i mer förgänglig valuta och försvann in i flipperspelen på spelhallen Kulan i Övik. Jukeboxen slukade mina slantar och gav mig i stället Hey Joe med Jimi Hendrix.

Jag samlade frimärken...
I Pappershandeln eller
Bokhandeln fanns någonting som hette ”kilovara”. Det var urklipp med osorterade frimärken från kuvert eller vykort från hela världen. Alltid hoppades man göra fynd i dessa förpackningar. Kanske en till feltryckt gul shilling banco fanns där?
Ingalunda. De flesta frimärkena kom från Magyar Posta, Helvetia, San Marino! Det fanns inte ett pytteland som inte hade egna frimärken. Man fyllde sina album, gick till biblioteket och sökte deras värde i Facit-katalogen. Jag skrev in värdet på märkena i katalogerna med blyerts och när jag visade upp dem för äldre kamrater sa de: ”Det är ju inte värt ett skit.” ”Jo,” sa jag, ”det är de väl.” ”Ja men inte nu för du har ju klistrat in de med björnklister!” Så där slutade filatelisten i mig.

Jag limmade byggsatser...
Det fanns gott om byggsatser när jag var barn. Flygplan och båtar i plast. I kartongen man köpte låg de där i formpressad utskuren plast i kartor. Man bröt loss bitarna och fogade ihop alltsammans med lim. Ofta följde det med pappersark med märken, stjärnor, flaggor, plantypsbeteckningar, som skulle lösas upp i vatten och försiktigt häftas fast på flygplanskroppen med en pincett. I regel sprack de där när man häftade fast dem och limmet tog omedelbart så det var sällan det blev snyggt.
Den sista byggsatsen jag köpte var inget modellflygplan. Jag var nu intresserad av naturen så jag köpte en plastmodell av en sidensvans. Den var i formpressad plast och bara i två bitar. Skitenkelt att foga samman. Kruxet var när man skulle måla sidensvansen i rätta färger. Jag minns inte hur många småburkar hobbylack av olika kulörer som gick till den där sidensvansen, men dyrt blev det.
Svaret blir alltså; Nicklas Berglund. Nej, jag tror jag har haft mina hobbies. God Morgon!

Nicklas. Det bråkas kring bildandet av Kvinnohistoriskt Museum i Umeå. Om du fick välja, vilket sorts museum skulle du vilja ha till stan, som dessutom skulle dra folk hit?
BENNY KARLSSON

Fler Krönikor
Klicka och läs!