Foto: Elin Larsson

Ruskigt väder hindrar inte Umeås bilbärgare

Det är tidig onsdagmorgon och snön har börjat falla över Umeås gator. I fikarummet på Assistancekårens bärgningsavdelning är det morgonfika och bärgningspersonalen gör sig redo att möta dagen som på förhand ser ut att kunna ha en hel del jobb att erbjuda. Än så länge är det dock lugnt och jag får efter fikat följa med Roger Jonsson ut för att bogsera en buss som stannat utmed E4:an till garaget.

Medan Roger förbereder bussen och gör den redo att bogseras bort kommer kollegan Fredrik Nilsson för att hjälpa till att ratta bussen till garaget. När allt är klart sätter sig Fredrik i bussen medan Roger utan några som helst omständligheter studsar upp i förarhytten. Själv är jag tacksam över att kunna ta sats från vägkantens snövall för att kunna klättra upp i hytten som är så högt upp att jag knappt når upp till hantaget.
– Det brukar gå ganska bra uppför när vi har passagerare som ska åka med oss men när de sen ska ner kan de ha glömt hur högt det var och nästan ramla ner, säger han och jag lägger detta på minnet.
När vi lämnat av bussen beger vi oss mot ytterligare en buss som stannat. Den här gången mitt i sjukhusbacken. Väl framme börjar processen med att fästa bussen vid bärgningsbilen och att få bussen att göra som de vill. Medan de jobbar passerar trafiken utmed bussen och även om Roger och Fredrik inte tycks lägga märke till den är det inte med mycket marginal som trafiken sveper förbi dem.
– Den övriga trafiken är den stora nackdelen med det här jobbet, det är många som inte tänker så mycket som man skulle vilja på att sakta ner. Vi är så vana vid den men ibland får man ta tag i kunder och dra undan dem för att de inte tänker sig för. Det räcker ju med ett felsteg. Det är med livet som insats ibland, berättar Roger.

”Ett bra gäng”
Men det är inte bara den övriga trafiken som kan vara ett hinder utan även fordonen som ska bogseras bort. Roger står vid bussens förarhytt och letar efter något.
– På bussar kan man normalt sett inte stänga av och stänga dörren utan att handbromsen är i och då ska det finnas en knapp som kopplar bort den funktionen, men den sitter på olika ställen i alla bussar, berättar han.
Efter att ha letat en lång stund ger de upp och Fredrik får än en gång sätta sig och ratta bussen medan vi beger oss mot ännu ett garage.
– Vi är ett bra gäng som jobbar ihop. Det är viktigt eftersom det kan bli väldigt långa pass och man ska vara uppe i varandra och jobba nära varandra. Sen är det bra med de ansvariga cheferna vi har för de har jobbat ute på fältet tidigare så de kan också rycka in och dra på sig arbetsjackan om det skulle behövas, säger Roger medan vi kör.
Väl framme vid garaget lastas bussen av och Fredrik beger sig tillbaka till kontoret medan jag och Roger fortsätter mot Scania för att bogsera bort en lastbil.
– Det är svårt att förutspå hur en dag ska se ut. Det är klart blir det toksnö så blir det mer jobb och även då det blir kallt kan det bli mycket. Men då är det inte så mycket avåkningar utan mer startproblem. Sen kan det vara dagar när det inte är dåligt väder som det blir mer än man tror, det är ett väldigt ojämnt jobb, berättar han.

Äter tillsammans
Vi kommer fram till Scaniaverkstan och Roger anpassar bärgningsbilen efter lastbilen som ska flyttas och börjar därefter spänna fast den.
– Den har varit inne för reparation men den ska inte repareras längre för det blev för dyrt så nu ska vi flytta den igen. Det är bra uppdrag som vi får där vi kan komma när det passar och nu var det ju lugnt så då kan man passa på, säger Roger och tejpar fast de delar som är på väg att lossna från lastbilen.
– Nu ska den ju inte lagas men vi jobbar mot försäkringsbolaget så vi ska ju inte förstöra den mer än vad som redan är gjort, förklarar han och kör den till parkeringen runt knuten och ställer den där.
Nu är det försäkringsbolagets tur att ta hand om lastbilen medan vi beger oss tillbaka till kontoret för lunch.
– Vi försöker styra upp så att vi fikar vid 8.30, tar lunch vid 11 och fika igen vid 14-tiden, sen blir det att man äter ute ganska ofta. Varje fredag äter vi ute tillsammans allihop så då känner man att det är helg på gång. Men maten kommer ju i andra hand så ibland får man skjuta på det och ibland blir det inte alls, berättar han.

Ruskigt väder
Efter att vi ätit får jag följa med Peter Nilsson och frakta lackbilar mellan verkstan och lackfirman. Vi hämtar två bilar vid lackfirman och beger oss till verkstan.
– Det är ett avtal vi har med försäkringsbolagen. Vi kör bilarna till verkstan som fixar plåtskador och monterar bort blinkers och annat, sen skickas bilen till lackeringen som kan slipa ner och lackera om och sen skickas de tillbaka till verkstan som fixar det sista med monteringen så att de sen kan tas ut i trafiken igen. Det är ett bra komplement till vår övriga verksamhet och så håller man en god relation med verkstäderna. Ofta kan man ju ta med sig något tillbaka från verkstan också, berättar han och lämnar av bilarna vid verkstan och tar med sig två nya tillbaka till lackfirman.
Eftermiddagen flyter på och det är oväntat lugnt med tanke på vädret som nu hunnit bli rejält ruskigt. Peter stämmer av med kollegorna men inga nya jobb har kommit in så vi fortsätter att köra lackbilar.
– Det är oväntat lugnt men jag undrar om det inte blir mer att göra vid 16-17-tiden när alla ska hem och det blir mer tjockt i trafiken, funderar han.
Vid två-fikat spelar kollegorna poker och stämningen är skämtsam. Alla verkar ganska förvånade över hur lugnt dagen varit.
– Det blev så lugnt idag, jag hade väntat mig att vi skulle få mycket att göra. Det är rent otroligt lugnt. Men det är klart det har inte varit halkigt, säger Jörgen Björk som är den jag får åka med efter fikat och när vi är på väg till verkstan med tre lackbilar kommer det ett jobb.
– Det är en Ford som inte vill starta. Det brukar ofta vara starthjälp som behövs men startar den inte får jag ta med mig den till Carstedts, förklarar han.
Först åker vi dock till Volvo för att lämna av de tre bilar vi har med oss och får där ta med oss två nya tillbaka.
– Det är ju en hemadress vi ska till men jag försöker ändå skynda mig för det är ju ingen som tycker om att vänta.

”Jäkligare om man krockat”
När Jörgen ringer upp kunden visar det sig att det inte är starthjälp som behövs utan bärgning till verkstan. Fredrik Nilsson får därför ta sig an jobbet istället eftersom Jörgen redan fått med sig två bilar från Volvo och jag får snabbt byta bil för att följa med på det nya uppdraget.
När vi kommer fram till Brogatan står Olle Marklund och väntar på oss och vi går in i garaget för att kolla på bilen som därefter blir bogserad ut på parkeringen där Fredrik kan börja lasta bilen. Olle åker med oss till verkstan och verkar trots att bilen inte startar ta det hela med ro.
– Jag hade tur för hade bilen gått 8 000 mil hade jag inte fått ut något på försäkringen men det klarade jag med marginal för den har bara gått kring 7 000 mil. Det är första gången jag åker bärgningsbil. Det är inte dåligt, man har bra utsikt här uppe. Men det känns nog jäkligare om man krockat, säger han och sammanfattar på ett bra sätt dagen som trots snöblandat rusk blivit en lugn dag som överlämnas i Jörgens ansvar när dagen är slut och han ska sköta jouren för natten.
ELIN LARSSON

Fler Artiklar
Klicka och läs!