Foto: Maria Wall

Inte för lätt och inte för svårt. Lagom… liksom.

Nej, jag löser själv inte Melodikrysset på lördagar – däremot gör min svärmor det så hon brukar alltid ringa, vanligtvis på den fasta telefonen (programmet sänds trots allt i P4), någon gång vid tjugo i elva, för att få lite hjälp med de modernare tongångarna.

Tyvärr har jag upptäckt att jag inte längre är en pålitlig livlina när det gäller musik från 2000-talet.
Modern musik är inte längre vad den brukade vara, om man säger så.
Nu är det är alltid Idolvinnare eller tredjepristagare i Melodifestivalen som efterfrågas, och jag har förtvivlat svårt att intressera mig tillräckligt mycket för att kunna skilja dem åt.
Kan man kanske säga att jag deltar i P4:s Melodikryss på avstånd. Lite passiv lösning?
Däremot gör jag musikkryss, aktivt. Producerar dem alltså. Och då menar jag verkligen korsord, inte quiz, frågesporter. Och jag poängterar det eftersom skillnaden är ungefär lika stor som mellan playback och live, mellan att rita på fri hand och kalkera. Ej heller menar jag ordfläta, som är något slags barnslig mix av de båda – det sämsta av två världar om ni frågar mig.
Men; nu är det ju inte svårt att göra kryss, heller. Det är bara svårt att göra bra kryss. Snygga, strikta kryss utan fula nödlösningar som dessutom har en lämplig svårighetsgrad, det är knepigt.
Jag brukar hålla såna här teambuildande tävlingar för företag – vanligtvis till kaffet och konjaken (bokas via weej.se förresten) – och då är svårighetsgraden alltid en balansgång.
Jag var på Hilding Holmqvists Piteå Havsbad för halvannan vecka sen och testade musikkunskaperna hos 60 medarbetare på Skanska.
Såna gånger gäller det att snabbt läsa av publiken och anpassa sig. För gästerna blir vanligtvis riktigt irriterade (på mig) om de inte kan någonting. Att få kunskapsluckorna blottade är ingenting man vill vara med om, särskilt inte när tanken var en trevlig middag. Men; faktum är att folk blir precis lika upprörda om alla kan allting.
Då känner de sig också snuvade på nåt sätt.
Man måste alltså hamna nånstans mittemellan, och det är liksom konsten.
Att få känna sig lite duktig är ett grundläggande mänskligt behov, så att spela upp en slamkrypare till ledtråd, som de tävlande får värka fram, kan rädda en hel kväll för många (om de lyckas förstås). Då kickar hjärnans belöningssystem in och kaffet blir plötsligt lite godare och arbetskamraterna riktigt trevliga.
Jag hade en karl en gång som kunde första ledtråden, dock utan att komma på svaret, vilket resulterade i att han höll för öronen i resterande 40 minuter av tävlingen, viftade bort och hyschade lagkamraterna som vid det här laget var vid Lodrät 7 och nynnade låten för sig själv konstant för att inte tappa tråden. När polletten till slut trillade ner, nån gång vid snabbgenomgången, liknade han en motionär som går i mål på Stockholm Marathon. Inte ens att han skrek svaret så högt att alla andra lag också hörde kunde dämpa den personliga segerns sötma. (Undrar om det var Huey Lewis som var svaret?)
En annan tjänst man bör göra sig själv som musikkrysshållare är att så snart det går identifiera säkerhetsriskerna i publiken – det gäng karlar som kommer att dissa hela tävlingen om det visar sig att de inte kan tillräckligt mycket. Enklast, för att behålla den goda stämningen, är att skicka ut extra mycket ledtrådar till just dem för att deras entusiasm ska vara på absolut topp direkt från start och kanske, möjligen, räcka ända in mot upploppet.
Helst vill man ha med sig alla lag mot de sista ledtrådarna men samtidigt att bara ett eller två lag ska ha alla rätt i slutändan. Som ni förstår – inte busenkelt.
Min favoritinledning är för övrigt låten ”Mandy” för lodrätt 1: På sju bokstäver. Vilken stornäst artist är det vi lyssnar på nu?
Fundera på den och god morgon, förresten.

Benny; fritiden kan vara lite påfrestande ibland. Det är inte alltid enkelt att veta hur man bör ta tillvara på den. I vad investerar du din heliga fritid? Slökika på film, hänga på Bishops eller umgås med Pops på Vinterstudion räknas givetvis inte som accepterade sysselsättningar. Därav problemet.
NICKLAS BERGLUND

Fler Artiklar
Klicka och läs!