Foto: Maria Wall

Från Eddie Shoestring till Hissjöpigen

Benny undrar hur det står till med mitt revyintresse, och är antagligen ute med håven och fiskar efter beröm – eftersom han haft en penna med i nästan alla revyproduktioner den här staden sett. Men först, innan vi kommer dit, måste jag skölja ut en gammal skam jag dragits med i decennier. Ämnet revy tvingar mig nämligen att återuppleva fragment av en uppsättning jag var med om att ”framföra” i högstadiet – den för åhörarna förhoppningsvis lättglömda ”Eddie Skosnöre”.

Vår tolkning av en på den här tiden populär deckarserie, ”Eddie Shoestring”, var lyckligtvis bara ett av inslagen i aulan den här dagen, när vår samlade kreativitet och fantasi skulle fira stora triumfer.
Tyvärr hade våra lärare låtit sig inspireras väl mycket av nymodigheter som ”problembaserat lärande i grupp” och ”eget ansvar” och dumdristigt nog förlitat sig på vår stolthet, begynnande mognad och flit – inga av vilka egenskaper vi besatt just då.
Manusskrivande, regi och repetitioner samt ett totalansvar för att ro iland hela produktionen var outsourcat till oss pubertetsungar, och kanske blev vi lite överraskade av friheten, tagna på sängen. För något direkt arbete blev det inte gjort, när vi fick njuta av lärarlösa lektioner och förrädisk frihet under ansvar.
Vi valde att ta långa pauser, välförtjänta tyckte vi säkert, och pratade mest om annat, med Dagen D på behörigt avstånd.
När det sedan var uppenbart att vi stod inför ett garanterat fiasko, vid dagen för själva uruppförandet, valde vi att satsa de sista timmarna på att vädja till våra lärare att slippa gå upp på scenen snarare än att försöka få någonting gjort. Slippa skämma ut oss med de osammanhängande partier som fanns – men de lät sig inte påverkas.
Kanske var det här själva lektionen?
Att vi fick lära oss, den hårda vägen, att inte låta lättjan segra någon fler gång.
För övrigt kan jag idag avslöja att den döfödda tanken om att bygga hela storyn kring detektiven Eddie Skosnöre var helt och hållet Lars Lundbergs idé. Och vi ska nog alla vara glada över att Lalle inte jobbar med kultur idag – utan just som detektiv.
Vad gäller konsumtion av revyer är jag däremot något av en räv. Oräkneliga är gångerna jag sett och hört Benty Öqvist sjunga raderna ”Jag kör en Mitsubishi, gillar Lili och sushi”, med två sockerbitar under överläppen.
(Stereotypt. Jepp. Normativt? Nånting!)
Vi var där, främst under Rådhuskällar-eran, så ofta att Tobba Harr började referera till oss som ”Astmakören”. Vi var några stycken, även framstående samhällsmedborgare minsann, som hovrättsdomare Sundberg, som hade gått så pass många gånger att vi till slut kunde vara med och gasta replikerna.
En av höjdpunkterna, förutom våra egna bakgrundsrop då, var alltid när bygdepoeten från Bygdeå, Assar Holmlund, gjorde entré och deklamerade sin dikt ”Snålhet” – ett verk jag fick chansen att recitera för Kjell (Assar) Oscarsson själv, på en middag på Rex bara för några år sedan.
Den går så här, typ:
”Vi hade velat begrava dig, farmor
i en urna av vitaste marmor
men det ekonomiska sprack
så vi lade dig i en tetrapak
Och vi skrev några ord på paketets
kartong:
Din sista boning blev liten och trång.
Men skillnaden är väl ändå marginell,
när du levde bodde du i vårt cykelställ.”
(© Roger Broman)

Benny: Med anledning av min förra fråga till dig om Landby-bröderna fick jag förra veckan chansen att citera Sixtens bästa rader för Anders på HP:s Livs, i kassan.
De går så här:
”Harreligen, Hissjöpigen
köm dallrande nerför stigen
tjocka arma, tjocka ben
rumpa gå som slipesten”.
Blir det bättre än så, är min fråga. Och vad har du för favoritpassager du brukar citera: kloka ord, klassiska citat eller poesi. Vart vänder du dig när du ska låta smart?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!