Foto: Maria Wall

Sitting in my safe European home

Krönikekollega Karlsson ger mig uppdraget att resonera kring temat invandrare och svenskar. En rivstart, så här efter en dåsig julledighet i överflödets tecken. Det är ett mentalt minfält han ber mig tassa igenom, omgärdad på alla sidor av fallgropar, förutfattade meningar och skenstatistik.

Det är inte ens enkelt att förhålla sig till svenskheten, trots drygt fyra decennier som heltidssvenne.
Ibland är vi som befolkning väldigt märkvärdiga över vårt så kallade arv och våra traditioner, men samtidigt räknas alltid egenskapen ”osvensk” som någonting oerhört positivt – osvensk stämning är ju verkligen ett superlativ när vi ska beskriva en upplevelse utöver det vanliga.
Finns det något vettigt sätt att tolka den schizofrenin?
Kanske är det som för oss norrlänningar? Bara vi som bor häruppe har tolkningsrätt. Bara vi själva får ha åsikter, gärna motsägelsefulla sådana, om landsändan, ingen annan. Är patriotism okej i nåt sammanhang, förresten? Eller är länder mest ett enkelt sätt att dela upp lagen på i fotbolls- och hockey-VM?
Jag försöker vara lagom stolt över att vara svensk. Vi har schyssta värderingar – ett rykte om oss, fortfarande, om att ha byggt ett rättvist samhälle, något som förvisso förenklades väldeliga av att vi inte deltog i de två världskrigen och vi är åtminstone på väg mot jämställda förhållanden, med förnuftiga pappor (vare sig vi blivit det av egen fri vilja eller inte).
Svenskhet för tyvärr snabbt tankarna till Sverigedemokraterna, som säger sig värna om sunda svenska värderingar och traditioner. Men jag har ingen lust att kommentera dem. Det räcker att konstatera att de på ett sätt gör en insats, genom att visa hur man inte ska bete sig.
Jag tror faktiskt inte att de själva ens tror på vad de säger alla gånger. Det lutar mer åt att de ser det som ett jobb, att vara på det sätt de är. En position som ger ett fast jobb och inkomst de knappast skulle kunna drömma om annars.
Och det där filmklippet från Kungsgatan, som märkligt nog de själva har levererat, kan faktiskt vara den viktigaste insats som gjorts mot främlingsfientlighet det senaste decenniet.
Och sånt behövs. Det än så länge anonyma nätet är fortsatt en ventil för ackumulerad besvikelse och bitterhet. Därute florerar en väldig massa märkliga exempel, vars uppgift är att verifiera och legalisera missnöjet mot nya svenskar.
”Är det rätt att en invandrare kommer hit och får tre gånger så mycket pengar i månaden som en svensk pensionär som har jobbat 20 timmar om dygnet åtta dar i veckan ända sen folkskolan?”
Nä. Men så funkar det ju inte heller.
Så fort man hör uppgifter som de där kan man lugnt utgå från att de inte stämmer.
För nån månad sen startades det upprop på nätet kring skandalen att invandrare fick gratis körkort – emedan strävsamma, svenska ungdomar var tvungna att betala för sig. Uppropen hade gärna rubriker som ”Nu får det vara NOG!” – som om människorna bakom dem är sansade individer som stått ut med mycket dumheter genom åren men nu slutligen nått botten av sina tålamodsreserver.
Ett av inläggen fick 49 000 likes på Facebook.
Problemet? Det fanns givetvis inga kommuner som gav bort körkort. Till nån.
Klokast gör man i att diskvalificera alla siffror när man diskuterar integration, eller politik överhuvudtaget. Själva grundfrågan är enkel och viktig, och ska inte påverkas av hitte-på-statistik:
”Ska man hjälpa folk som har det svårt?” Svårare än så är det inte – och det är alltid bättre att hjälpa en för mycket istället för en för lite.
Samtidigt är det ju enkelt att ha moderna och korrekta åsikter, på parmiddagarna.
Problemet visar sig först när man ska agera i verkliga livet – då är det lätt att man blir konservativ snabbare än det går att säga Anahita Ghazinezam.
Att man själv inte dras med förutfattade meningar är nog den vanligaste förutfattade meningen som finns.
Vi är många som ser ner på trångsynta människor som sär skriver och röstar på Sverigedemokraterna, men som av en slump umgås vi enbart med människor som är exakt som oss själva.
Det borde vi anstränga oss för att förändra.
(Malin och Fredrik! Vi måste ha mer multikultur på nästa cykelfest.)

Benny: Du umgicks väl en del med Landby-bröderna, två minst sagt annorlunda figurer, och om dem gick det ju massvis med rykten. Kan du bena ut vad som är sant och inte?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!