Foto: Niklas Eriksson

Om kineser, albinos och nordbor

Benny K efterfrågar den här veckan min uppfattning om den militära och ekonomiska supermakten Kina. Tyvärr misstänker jag att mina kunskaper är så pass begränsade, eller i vart fall ytliga, att den här texten snarare kommer att baseras på personliga miss-uppfattningar om Kina, än någonting annat – med bara en förhoppning om att några av dem stämmer hyfsat väl överens med verkligheten.

Den första jag kommer att tänka på är lätt: De är oerhört många, kineserna … det är ett faktum. Men jag var ändå tvungen att googla den exakta siffran, för att inte ha fel inför er alla med hela Tysklands befolkning, och halva Ukrainas.
1,3 miljarder kineser finns det i skrivande stund.
Nästa tanke som poppar upp är att de allt är lite konstiga.
Och hur gulligt är inte det förresten? Att vi försumbara nordbor, bland jordklotets nästan sju miljarder människor, är så egocentriska att vi kan anse att andra är avvikande.
Det är som att en albino skulle vara helt förvissad om att det är vi övriga, med fungerande pigment, som är annorlunda. Och om vi tar albinos som exempel kan jag meddela att de är betydligt vanligare än nordbor – i en jämförelse. Mer än dubbelt så vanliga faktiskt. 0,5 procent av världens befolkning har någon form av albinism när bara 0,2 procent av världens människor dras med den nordism som kännetecknar svenskar, finnar, norrmän och danskar.
Men; det konstiga behöver givetvis inte vara dåligt.
Jag får en känsla av att varje kines accepterat att de är en av väldigt många, en i mängden, och därför präglas av en Jantelag (Xiante-lagen?), inte helt olik den vi har här i Norrland. De verkar uppträda väldigt värdigt, trots att de vet att de inte anses betydelsefulla alla gånger. Finns det inte någonting väldigt sympatiskt över det?
I väst verkar vi allt oftare göra precis tvärtom – vi uppträder hur som helst, och ofta ganska dåligt, eftersom vi räknat ut att det (vi) inte spelar någon större roll.
(Här får skandaldokusåporna återigen tas som ett utmärkt exempel.)
Men kanske är den här bilden vi har av djupsinnig och tålmodig österländsk visdom bara en förutfattad mening idag. En kvarleva. För en sak som är sann på 2000-talet är att de blir fler och fler, ett par hundra miljoner kineser sägs det, i en växande medelklass, som eftersträvar samma ihåliga men höga levnadsstandard som vi njutit av länge.
De vill ha bil, ljust och fräsch och smartphones hellre än feng shiu och inre frid.
Och när sånt kommer på tal undrar vi västerlänningar, i hemlighet förstås, om det verkligen ska vara nödvändigt – med tanke på miljön och allt, men vi säger ingenting utan håller istället tummarna för att glashuset ska hålla för några till. Möjligtvis köper några en stadsjeep eftersom det knappast kan ha någon större betydelse längre, om nu kineserna ska börja hålla på.
Samtidigt kämpar vi för att lägga de allra viktigaste namnen på minnet, de i Obama/Putin-nivå, men precis när man lärt sig Hu Jintao (vem tog ginen) ersätts han av Xi Jinping.
(Xi Jinping. Xi Jinping. Xi Jinping.)
I övrigt: China är ordet för porslin på engelska, av den enkla anledningen att kineserna tillverkade porslin redan … ett ögonblick … långt innan européerna lärde sig hantverket av dem på 1600-talet.
Ärligt talat. Vad kan man egentligen längre utan Google? Eller mer exakt: Vad vågar man tro att man kan nuförtiden, med vetskapen om hur enkelt det är för ens omgivning att i realtid dubbelkolla ens påståenden?
China som porslin förklarar förresten även den gamla 80-talshiten med T´Pau ”China in your hand”, där hon känner sig bräcklig till tusen.

Benny: Det finns mycket man missförstår när man nynnar på låtar. Var du en som sjöng ”when i kiss this guy” eller ”… kiss the sky” i Jimi Hendrix ”Purple Haze”? Och har du fler exempel på klassiska felsjungningar av den sorten?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!