Foto: Niklas Eriksson

Smeknamn eller öknamn ... smöknamn?

Benny undrar om jag någonsin fick ihop det med skolans Lucia? Men jag minns det inte riktigt så – som att just Luciorna skulle ha varit någonting att bli särskilt mallig över att vara ihop med. Jag antar att det redan på min tid hade börjat bli politiskt inkorrekt med skönhetstävlingar i skolorna med extremt nordiska ideal.

(För övrigt kan jag meddela att jag brottas väldeliga just här med att INTE dra upp det klaustrofobiska i att Agneta Sjödin har skrivit en roman om Lucia. Herregud … det tror jag nästan är värre än när E-Type skriver sina vikingaromaner.)
However; det närmaste jag kan tänka mig, som bra svar på din fråga, är att jag träffade en tjej ett tag som vi kallade för ”Lucia-kandidaten”. Duger det?
Hon var sådär Timotejreklams-suddig och vän och oerhört blond, därav det passande namnet. Att hon fick suffixet -kandidaten förstår jag inte riktigt själv. Men så var det heller inte jag som kom upp med det namnet, det är det aldrig, utan alltid en kamrat till den som träffar nån ny, som levererar den här kodbeteckningen.
En beteckning som är valid ända fram tills dess att resten av bekantskapskretsen lärt känna henne, då har personen så att säga förtjänat att kallas vid sitt rätta namn. Och händer inte det – då kvarstår den.
Att ge nya bekantskaper smeknamn på det där sättet hoppas jag att ungdomarna gör än idag, trots att människors namn och identitet aldrig är längre bort än en googling, eller ett kortare detektivjobb på Facebook.
Bra castade smeknamn, givetvis högst konfidentiella i kompiskretsen, är nämligen oerhört mycket bättre beskrivningar, och enklare att komma ihåg efter tjugo år, än enkla, massproducerade förnamn som Mikael och Kristina och Maria. Såna finns det ju hur många som helst av.
Luciakandidater, däremot inte.
Hade du Benny, och dina kamrater, kallat den där Gun-Marie från Ö-vik för Rödluvan, till exempel, hade de här missförstånden som jag förstått följt aldrig uppstått.
Pratar vi om smeknamn? Ja, man skulle kanske kunna hävda det, även om det inte riktigt vore sant. För de har ett inslag av öknamn i sig också – ska vi kalla dem smöknamn?
Smöknamnet har flera uppdrag. Det första kan givetvis vara en nödvändig hänvisning, före man känner till vad mänskan heter. Sen får det gärna vara roligt också – och brukar på samma gång poängtera någon eventuell skavank, verklig eller påhittad, hos vem det nu är. En skyddsmekanism, lik surt-sa-räven, från lätt svart- eller avundsjuka kamrater, kan jag tänka mig.
Vi hade en uppsjö smöknamn.
De som först kommer upp i huvudet är, utöver Luciakandidaten; Snelugg, Gräddnos, Hajtand, Scuds, Nordmaling, Isprinsessan och … Skärgårdsdoktorn. Skärgårdsdoktorn var nog inte det bästa namnet på en tjej, långt och krångligt. Men hon påminde vagt om Samuel Fröhlers dotter var det väl, i vissa vinklar åtminstone, från teveserien Skärgårdsdoktorn. Nordmaling var alldeles riktigt från just den kustkommunen, Snelugg hade väldigt sned lugg och Hajtand bestod mycket riktigt till stor del av tänder.
En ordningsregel för alla smöknamn är dock att de absolut ska raderas ur medvetandet så fort din kompis visat sig seriös, kanske till och med sammanboende, med denna där. Då får man lägga namnet i en malpåse som under inga omständigheter får öppnas förrän en eventuell separation är offentlig.
Då kan man däremot med fördel plocka fram och börja använda det igen, för att bidra till förminskningen av exet i den smärtsamma frigörelsefasen. Ytterligare en anledning till varför bör smöknamnet bör vara aningens nedsättande – det är helt enkelt en sårsalva inför framtida hjärtesorger.

Benny; Hur uppstår smeknamn, visst borde det finnas några slags riktlinjer? Och är det verkligen så att det inte finns några sätt att själv påverka vilket ditt blir? Är vi helt beroende av andra goda vilja? Vilka har du förresten döpt i din bekantskapskrets… Kee?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!