Foto: Niklas Eriksson

Charlotte Perelli är en silverfisk?

Ibland när min krönika är publicerad kommer folk på gatan fram och pratar med mig fritt ur hjärtat. Ofta är det för mig helt okända personer. Som plötsligt blir pratsamma.

Efter min senaste krönika om min inopererade hjärtmanick är det fler än någonsin som har stannat till och pratat. Först lägger de huvudet på sned och ömkar mig för mitt stora hjärta, sen när de inser att jag mår rätt bra får jag höra deras sjukjournal. Sen brukar sjukvården få beröm och sen kommer de till det de egentligen ville säga. Eller få mig att skriva om i nästa krönika: ”Ja nog kan jag tycka det att Parkförvaltningen har gjort fina rabatter i parkerna i år men de här badtunnorna dom har ställt upp på Gågatan som ongjävla spark ikull på helgen så blomjorda å blommen ligg där. Hur hadem tänkt då?
– Jaha, säger man... Hur tänkte du nu?
– Skick dem åt Sorsele!
– Ongjävla eller blomkruken?
– Båda!
Umeå är inte Umeå om man inte fick gnälla av sig. Många gör det för mig. Det byggs rondeller överallt som ingen klarar av att köra i. Ska badhuset nånsin byggas? Bygg en lokal för torrsim! Hela stan är en byggarbetsplats. Kranar överallt. Döp om stan till Kranfors! Alla har förslag på sådant de vill att jag ska klaga på i mina krönikor men jag säger till dem att Nicklas Berglund nu har gett mig uppdrag att skriva om rädslan. Och den trogne läsaren vet att jag inte kan slingra mig undan uppdraget. Så nu skriver jag...

Trampa på en spindel
kan vara bra för pären
Nicklas undrar; är jag rädd för något? Döden, spindlar, åskan, skräckfilmer, Charlotte Perelli? Ja döden ser jag ingen anledning att vara rädd för, den är ju oundviklig, möjligtvis kan man fördröja den till exempel med den hjärtladdare jag nyss fått.
Spindlar finns ingen anledning alls att vara rädd för, med dessa kan man reglera vädret – trampa på en om det är för torrt i trädgården eller pärlanne ditt, trampa på spindeln så börjar det genast att regna. Åskan som sedan kommer kan du undvika om du beger dig till låglänta Sävar (som ligger som i en svacka) och hukar dig i dina gummistövlar.
Vitsen med skräckfilmer är ju att bli rädd och jag vet några som blev så rädda för Hajen att de knappt vågade bada i sitt eget badkar i rädsla att bli angripen. Undrar om det inte var då på 80-talet som många bytte till dusch? Med följd att silverfisken ökade i antal, det fanns mer gotti-gott i form av läckra hudrester på duschgolvet att knapra på.
Det är alltså inte hajen ni ska vara rädda för utan SILVERFISKEN! Mohahahaaaa...den växer och frodas under oss. Och ju mer man ”rör om i stan” desto mer aggressiv blir den!

Jag drömmer att Charlotte
Perrelli är en stor silverfisk
Charlotte Perrelli. Ja hon klär sig som en silverfisk. Och hon sminkar sig som en Närkontakt av Tredje Graden. Är det någon man har anledning att bli rädd för så är det kanske hon. För någon vecka sedan såg jag henne i en kvällstidning när hon i ett stort bildreportage körde körde sin träningsgympa. Anledning? Hon sa att hon blivit tjock som Barbamama. Jag vet inte vad slanka fru Perrelli har för kroppsuppfattning men med såna uttalanden borde hon straffkommenderas till en terapisession med Kicki Danielsson som verkligen vet hur det är att vara tjock-å-fet. Jag drömde om henne sen. Hon gick till Kicki Danielsson som tog med henne till Malin Berghagen. Där hade de yogasession alla tre och jämförde sina astralkroppar. ”Det gör ingenting om du har en Buddha-mage”, sa Malin Berghagen. ”Skönheten kommer inifrån och karman sitter inte i bilringarna men auran kan ibland se ut som en falukorv.” Det tyckte Kicki Danielsson om. Sedan kom Mona Sahlin förbi och då blev det zumbadans till Lyckselekvartettens frälsningssång Kuggen. ”Halleluja tänk att jag får vara med som en kugge i guds verk”.
Varför skriver jag om mina drömmar? Räcker inte verkligheten? Jag tar en paus i mitt skrivande och går ut på Renmarkstorget och ser vad folk som strövar förbi. Där kommer Horace Engdahls fru, professor Ebba Witt-Brattström. Vit lång klänning, svart långt hår. Vad gör hon i stan tro? Jag ser på henne, hon ser på mig. Vi känner inte varandra annars hade jag nog frågat henne hur hon har det med sin Horace. Om hon fortfarande bakade kanelbullar även i Berlin där de bott ett tag den senaste tiden. För att få hemkänsla om inte annat. Inget doftar så gott som mammas bak. Eller? God Morgon!

Ja du Nicklas. Det senaste projektet kring Kulturhuvudstaden Umeå ska vara en fest som ska finansieras med crowdfunding. Grisen i säcken, säger vissa. Vad säger du?
BENNY KARLSSON

Fler Krönikor
Klicka och läs!